lördag, januari 25, 2014

Paus

De sista månaderna har varit kaotiska minst sagt. Familjen har gått från haltande helfart till fullt stopp. Dominoeffekten som sker när en i familjen inte mår bra - alla faller.

De senaste veckorna har tipsen trillat in från alla håll i olika sociala medier såväl som i fysiska vardagen:
Är vi verkligen tillräckligt stränga föräldrar?
Har vi testat varm mjölk? LCHF? Undvikit socker? Färgämnen...?
Kollat våra chakran?

Jag tar gärna emot tips och råd men det betyder inte att jag vill få min intelligens ifrågasatt.
Psykisk ohälsa såsom ångestsjukdomar (eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADD, aspergers etc) är inte en orsak av slappt föräldraskap eller trots från barnet ifråga. Det förvånar mig att vuxna som själva säger sig ha upplevt depression såväl som ångest inte inser att detta även kan drabba barn precis lika hårt. En panikånges-tattack för ett barn måste vara så mycket värre än för en vuxen då vi ofta har vetskap om att det är en känsla, kommer gå över och inte är ett fysiskt hot. Ett barn förstår inte inte begreppet på samma sätt. Säger kroppen att nu är det farligt, livsfarligt, så är det svårt att förklara bort.

Ändå kommer folk med välmenande råd om att alla barn trotsar, det är bara att sätta hårt mot hårt och "bära iväg barnet till skolan".. Visst, om jag inte brydde mig om barnets välmående så skulle jag kunna ignorera hens känslor och köra över hen totalt. Är det inte bättre att fokusera på problemen nu och försöka reda ut dem än att skjuta upp dem till en annan dag (läs tonåren) genom att tvinga barnet att gömma dem?