fredag, februari 07, 2014

Tipset: sktchy

Just nu finns det inte mycket tid till något mer än att vara sällskap, sidekick, boxkudde och snuttefilt, men när jag väl får tid så ägnar jag allt mer tid åt appen Sktchy. Där knyts kontakter i form av porträtt. Tycker man om att teckna kan man ha appen som övning eller plats att hitta inspiration och nya tekniker. Tycker man inte om att teckna men vill se hur andra ser en kan man signa upp för att dela med sig av sina foton. Alla vinner på det och mest då jag som slipper stalka stackars okända på instagram att rita av...

Hittills har jag bara hunnit rita lite mer än en handfull porträtt varav majoriteten inte varit något speciellt. Dock var det senaste porträtten jag fick avritat helt exceptionellt och gjort av Vin Ganapathy.

onsdag, februari 05, 2014

"Ingen medicin, bara LCHF"

Vi är nu snart 2 månader inne i kaoset och har haft vårt tredje BUP-möte. Har försökt undvika den pågående ADHD-debatten där det spekuleras i att det är omognad, dålig uppfostran eller fel kost som orsakar det. I spåren av debatten följer 2:a hands historier om hur någon hörde att något barn blivit diagnosticerat på 5 minuter och sedan levde neddrogat i 3 år innan de insåg att det var ju bara för små skor som orsakade allt.

Visst, där drog jag till lite men tydligen är det inte mycket som upprör så många som att barn och ungdomar inte bara mår dåligt utan även måste ha behandling. Det hjälper inte med varm mjölk, hålla handen och fredagsmys i soffan för det är inte lätt oro utan det är ett riktigt problem.
De senaste månaderna och än mer nu detta året har jag fått det ifrågasatt så många gånger om vi gör sätt sak och med det följer flertalet tips om vad man borde ha gjort istället alternativt så slutar folk höra av sig. Jag har nog aldrig fått mitt föräldraskap ifrågasatt så ofta som när jag berättar för bekanta och vänner om vad som händer nu.

Det hela är riktigt förvånansvärt. Om mitt barn hade haltat illa eller brutit benet hade jag varit en riktigt usel förälder som inte tog henne till sjukhus.
När mitt barn mår så dåligt psykiskt att hon inte kan fungera eller njuta av sitt liv, så får jag onda blickar för att jag tar henne till sjukhus.

Där är vi tillbaka samma gamla ruta: Psykisk ohälsa är inget att skämmas över. Psykisk ohälsa smittar inte.
Nej, det är inte bekvämt, man måste tänka i nya banor och oftast tänka efter före när man interagerar med någon som inte mår bra, men det smittar inte. Det gör bara vardagen något annorlunda tills man hittat sin väg.

Just nu är vi inne på vägen där det ingår en autismutredning.

lördag, januari 25, 2014

Paus

De sista månaderna har varit kaotiska minst sagt. Familjen har gått från haltande helfart till fullt stopp. Dominoeffekten som sker när en i familjen inte mår bra - alla faller.

De senaste veckorna har tipsen trillat in från alla håll i olika sociala medier såväl som i fysiska vardagen:
Är vi verkligen tillräckligt stränga föräldrar?
Har vi testat varm mjölk? LCHF? Undvikit socker? Färgämnen...?
Kollat våra chakran?

Jag tar gärna emot tips och råd men det betyder inte att jag vill få min intelligens ifrågasatt.
Psykisk ohälsa såsom ångestsjukdomar (eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADD, aspergers etc) är inte en orsak av slappt föräldraskap eller trots från barnet ifråga. Det förvånar mig att vuxna som själva säger sig ha upplevt depression såväl som ångest inte inser att detta även kan drabba barn precis lika hårt. En panikånges-tattack för ett barn måste vara så mycket värre än för en vuxen då vi ofta har vetskap om att det är en känsla, kommer gå över och inte är ett fysiskt hot. Ett barn förstår inte inte begreppet på samma sätt. Säger kroppen att nu är det farligt, livsfarligt, så är det svårt att förklara bort.

Ändå kommer folk med välmenande råd om att alla barn trotsar, det är bara att sätta hårt mot hårt och "bära iväg barnet till skolan".. Visst, om jag inte brydde mig om barnets välmående så skulle jag kunna ignorera hens känslor och köra över hen totalt. Är det inte bättre att fokusera på problemen nu och försöka reda ut dem än att skjuta upp dem till en annan dag (läs tonåren) genom att tvinga barnet att gömma dem?