fredag, oktober 26, 2012

Allt liv är IRL

Precis lagom till att Mona Masri skriver en krönika om att vi bör diskutera hur vi synkar våra analoga liv med våra digitala liv genom sociala medier  och smartphones utan att egentligen ifrågasätta vad vi gör, ska jag gå på min första bloggträff. Analog tant på en digitalt orkestrerad träff på ett högst analogt ställe. Precis lagom till att jag kastat in handduken och helt förirrat mig in i twitter och instagram, så kom ett tips om att jag borde haka på.
Iochmed att jag har färre bekantskaper (att faktiskt umgås med) lokalt än en pälsänger i en tvättmaskin (bästa jämförelsen någonsin) så kändes det faktiskt som en bra idé. Med det kommer dock den lilla tanken att jag kanske borde blogga också eftersom det inte är en tweetup utan en bloggträff (fixad av I can rest when I'm dead.)

Tillbaka till Masri så måste jag ifrågasätta om en sådan nätetikett inte redan finns vänner och bekanta emellan iochmed att vi alla numera påverkas av vår internetnärvaro? Det är inte längre bara få förunnat att finnas digitalt och således vara sökbara, utan det gäller alla. Vad jag skriver idag som ett rått skämt på twitter kan komma upp vid en anställningsintervju om tre år. Bilden någon tar av mig när jag somnat med huvudet i toalettstolen kommer om den hittar ut på nätet, alltid vara närvarande.
Det vet vi alla. Frågan är därför om det verkligen finns någon som inte sållar vad som kommer fram redan när instagram-appen öppnas?
En följdfråga är också om det egentligen gör något att vi visar hela vår vardag på nätet? Masri kommenterar att hon inte vill låta sitt privatliv bli digital och således tillgängligt för alla, men dagen då man släpper in någon har man redan öppnat sin dörr. Oavsett om människan man bjuder in är författare, journalist eller lastbilschafför som älskar instagram, så har man delat sitt liv genom att släppa in. Skillnaden är bara hur många som kan se det och således också, hur många som verkligen vill se det?
Nu när vi kan se allt hos alla så har det lite förlorat sin spänning och ett stilleben på någons handfat är just bara ett stilleben på någons handfat.

Förresten, även på Blogger måste jag nu som kommentator bevisa att jag finns IRL och inte bara online genom att gissa vad som står på deras väldigt suddiga foton. Det enda det bevisar är att jag har bra glasögon alternativt förbannad tur.
Så fort Blogger tillåter mig att ta bort alternativet, kommer jag att göra det igen.

söndag, oktober 21, 2012

Vilket ben ska jag stå på?

Efter mycket bråk, många om och men, så har det äntligen figurerats ut att jag är mjölkallergiker. Inte laktosintolerant, inte exxxtra känslig och inte fettosäker, utan mjölkallergiker. Jag hade inte de klassiska symptomen och jag blev definitivt inte smal som en sticka, men ett liv minus mjölkprodukter blev attans mycket skönare, trevligare... och mindre fyllt av utslag och kräk.

Iochmed att jag levt majoriteten av mitt liv som vegetarian med ost och glass som favoritlivsmedel, så blev det ganska förvirrande att lägga om kosten ett tag. Det är ju oftast det man inte kan få som man så gärna vill ha. Visst, vegan har jag också varit och det är nästan det lättaste för då behöver man inte förklara BU eller BÄ för folk som inte förstår skillnaden mellan mjölksocker, mjölkprotein och havremjölk. Samtidigt begränsar det ens utbud än mer. Då det inte finns en enda sate i min närmsta umgängeskrets som är vegetarian är det sociala livet som vegan att vara femte hjulet på alla tillställningar. Det har alltid varit mitt pitfall; att inte ha någon att äta med. Att alltid laga sin egen mat, äta eget och inte kunna diskutera smaksammansättningar, dofter eller något av det underbara som har med mat att göra. Utan den komponenten blir mat lätt endast energi, något man bör fylla på emellanåt. Risken blir till slut alltför stor att jag äter något jag egentligen inte vill för att jag avskyr att min mat distanserar mig från andra. För tyvärr är det så många ser det - jag väljer bort vad de vill ha och vad de vill ge mig. Att neka mat må tyckas en petitess för somliga men mat är egentligen så mycket mer än bara energi.

I ett försök att hålla peppen och inte fastna i något mellanläge där man sitter med medhavd tofu och en plankstek för att hålla god min, så har jag letat mig allt djupare ner i veganträsket. Tyvärr har jag de flesta vettiga kokböckerna men majoriteten är amerikanska och bygger på ett utbud vi inte har här. Inte vara livsmedelsutbudet är så mycket större utan även medieutbudet. Efter att ha hittat VegNews, vilken man endast kan prenumerera på digital som europé, så är det lättare att se en ljus framtid och inspireras av alla idéer, men också bli halvt gråtfärdig när man inser att den enda mjölkfria "mjölk"chokladen som finns lokalt är Pamils barkbitar.

Samtidigt har det kommit förbannat långt i Sverige bara de senaste åren sedan Astrid & apornas intåg på marknaden. Inte längre måste man leta efter pålägg i holistiska new age-butiker och försöka komma vinnande ur striden utan deokristall och drömfångare, utan man kan leva ganska gott.
Ja, så länge man undviker Pamil, Vegegården och alla andra tillverkare som verkar ha missat hur och varför även ett smaksinne bör stimuleras.