fredag, december 28, 2012

Pausfågel, PIIIP PIIP

Beundrar folk som på något oförklarligt sätt lyckas göra saker kontinuerligt utan den minsta tanke. Låter mig själv styras alltför mycket av känslor, lustar och infall vilket innebär att jag hoppar från det ena till det andra. Den här bloggen håller på att självdö utav brist på riktigt foder. Det är inte så att jag inte tänker saker eller inte skriver dem, utan jag gör dem bara någon annanstans. Typ twitter och instagram. Det ena ägnas mest till samhällskritik, politik och nonsens medan det andra är vardag och tecknat. Blogg känns numer för publikt, officiellt och propert.
Är det ett tecken på att jag blivit vuxen?

söndag, november 11, 2012

Min vårdcentral är Twilight zone


Just nu är jag i något svart hål vilket föregicks av snubblande genom sjukdom, lite sjukdom och ja, annan sjukdom. Sedan trillade jag ner i hålet och mår fortfarande ganska kasst fysiskt såväl som psykiskt. Försöker ta mig upp igen inte med repstege utan med präktighet i form av regelbunden löpning med jycke samt regelbunden teckningsstund med Iggy.

Borde kanske ta kontakt med vården men min lokala vårdcentral ger mig skrämselhicka då jag är säker på att de tror på healing, önsketänkande samt gröna små män. Om det nu inte är så att de inte tror på detta så är det bara en fasad för att slippa besökare. Och ja, det lyckas.
Jag låtsas hellre att jag är superduperfrisk än behöver klä av mig för att klämmas på alla onda ställen, bedömas och få frågan "Ja, vad tycker du att vi ska göra åt det här?" Hade jag vetat det hade jag inte gått dit.

fredag, oktober 26, 2012

Allt liv är IRL

Precis lagom till att Mona Masri skriver en krönika om att vi bör diskutera hur vi synkar våra analoga liv med våra digitala liv genom sociala medier  och smartphones utan att egentligen ifrågasätta vad vi gör, ska jag gå på min första bloggträff. Analog tant på en digitalt orkestrerad träff på ett högst analogt ställe. Precis lagom till att jag kastat in handduken och helt förirrat mig in i twitter och instagram, så kom ett tips om att jag borde haka på.
Iochmed att jag har färre bekantskaper (att faktiskt umgås med) lokalt än en pälsänger i en tvättmaskin (bästa jämförelsen någonsin) så kändes det faktiskt som en bra idé. Med det kommer dock den lilla tanken att jag kanske borde blogga också eftersom det inte är en tweetup utan en bloggträff (fixad av I can rest when I'm dead.)

Tillbaka till Masri så måste jag ifrågasätta om en sådan nätetikett inte redan finns vänner och bekanta emellan iochmed att vi alla numera påverkas av vår internetnärvaro? Det är inte längre bara få förunnat att finnas digitalt och således vara sökbara, utan det gäller alla. Vad jag skriver idag som ett rått skämt på twitter kan komma upp vid en anställningsintervju om tre år. Bilden någon tar av mig när jag somnat med huvudet i toalettstolen kommer om den hittar ut på nätet, alltid vara närvarande.
Det vet vi alla. Frågan är därför om det verkligen finns någon som inte sållar vad som kommer fram redan när instagram-appen öppnas?
En följdfråga är också om det egentligen gör något att vi visar hela vår vardag på nätet? Masri kommenterar att hon inte vill låta sitt privatliv bli digital och således tillgängligt för alla, men dagen då man släpper in någon har man redan öppnat sin dörr. Oavsett om människan man bjuder in är författare, journalist eller lastbilschafför som älskar instagram, så har man delat sitt liv genom att släppa in. Skillnaden är bara hur många som kan se det och således också, hur många som verkligen vill se det?
Nu när vi kan se allt hos alla så har det lite förlorat sin spänning och ett stilleben på någons handfat är just bara ett stilleben på någons handfat.

Förresten, även på Blogger måste jag nu som kommentator bevisa att jag finns IRL och inte bara online genom att gissa vad som står på deras väldigt suddiga foton. Det enda det bevisar är att jag har bra glasögon alternativt förbannad tur.
Så fort Blogger tillåter mig att ta bort alternativet, kommer jag att göra det igen.

söndag, oktober 21, 2012

Vilket ben ska jag stå på?

Efter mycket bråk, många om och men, så har det äntligen figurerats ut att jag är mjölkallergiker. Inte laktosintolerant, inte exxxtra känslig och inte fettosäker, utan mjölkallergiker. Jag hade inte de klassiska symptomen och jag blev definitivt inte smal som en sticka, men ett liv minus mjölkprodukter blev attans mycket skönare, trevligare... och mindre fyllt av utslag och kräk.

Iochmed att jag levt majoriteten av mitt liv som vegetarian med ost och glass som favoritlivsmedel, så blev det ganska förvirrande att lägga om kosten ett tag. Det är ju oftast det man inte kan få som man så gärna vill ha. Visst, vegan har jag också varit och det är nästan det lättaste för då behöver man inte förklara BU eller BÄ för folk som inte förstår skillnaden mellan mjölksocker, mjölkprotein och havremjölk. Samtidigt begränsar det ens utbud än mer. Då det inte finns en enda sate i min närmsta umgängeskrets som är vegetarian är det sociala livet som vegan att vara femte hjulet på alla tillställningar. Det har alltid varit mitt pitfall; att inte ha någon att äta med. Att alltid laga sin egen mat, äta eget och inte kunna diskutera smaksammansättningar, dofter eller något av det underbara som har med mat att göra. Utan den komponenten blir mat lätt endast energi, något man bör fylla på emellanåt. Risken blir till slut alltför stor att jag äter något jag egentligen inte vill för att jag avskyr att min mat distanserar mig från andra. För tyvärr är det så många ser det - jag väljer bort vad de vill ha och vad de vill ge mig. Att neka mat må tyckas en petitess för somliga men mat är egentligen så mycket mer än bara energi.

I ett försök att hålla peppen och inte fastna i något mellanläge där man sitter med medhavd tofu och en plankstek för att hålla god min, så har jag letat mig allt djupare ner i veganträsket. Tyvärr har jag de flesta vettiga kokböckerna men majoriteten är amerikanska och bygger på ett utbud vi inte har här. Inte vara livsmedelsutbudet är så mycket större utan även medieutbudet. Efter att ha hittat VegNews, vilken man endast kan prenumerera på digital som europé, så är det lättare att se en ljus framtid och inspireras av alla idéer, men också bli halvt gråtfärdig när man inser att den enda mjölkfria "mjölk"chokladen som finns lokalt är Pamils barkbitar.

Samtidigt har det kommit förbannat långt i Sverige bara de senaste åren sedan Astrid & apornas intåg på marknaden. Inte längre måste man leta efter pålägg i holistiska new age-butiker och försöka komma vinnande ur striden utan deokristall och drömfångare, utan man kan leva ganska gott.
Ja, så länge man undviker Pamil, Vegegården och alla andra tillverkare som verkar ha missat hur och varför även ett smaksinne bör stimuleras.


lördag, september 22, 2012

Sillmjölk låter oerhört onice

Just nu är det inte mycket action i mitt liv vilket reflekteras i bloggen. Det äts kanske lite annorlunda eftersom det visade sig finnas en mjölkallergi i grunden. Det springs kanske lite mindre för att jag har haft alldeles för lite tid på sistone. Vårens sjukdom avspeglade sig i missade studier och de har jag fått försöka ta igen nu samtidigt som vanliga terminen startade. So far so good.
Men, jag är ju ganska sliten och tämligen opepp. När ens bästa träningspolare har 4 ben och gärna gör avstickare för att gräva gångar tillsammans med vattensorkarna så känns det lite trist att nöta asfalt på kvällarna. Skulle springa Iform-loppet men fick ingen barnvakt för alla skulle se George Romero som naturligtvis var tvungen att hälsa på i Lund precis samma helg.

Så jag behöver pepp. Gärna en stor låda. Därför tänkte jag försöka vinna en träningsdagActic i Lund med en peppig träningspolare som inte kommer gny för att tennisbollarna lämnas hemma och kaninerna är på ängen. Vote for me, vote for Pedro!

onsdag, augusti 01, 2012

När solen tittar fram


Jag är så imponerad av människor som kan multi-tasking som innebär mer än att bara äta och tänka på att tugga samtidigt. Så fort vädret blev finare fokuserade jag bara på att vara ute, ute, ute. Underhålla barnet, underhålla barnet och ja, underhålla barnet som om det vore den första soliga veckan på sommaren. Sedan blev det en solig vecka till. Om än någon mer ojämn i vädret såväl som i humöret (åskväder ger åsksinne), men jag har fortfarande inte hållit mig ajour med varken bloggar eller twitter.

Förstår inte hur alla hinner med att leva och suga ut det sista av eventuell semester och vara närvarande på sociala medier samtidigt. Vad fixar de mer? Har de välstädat hemma också? Ja, di där folket, di är konstija..

tisdag, juli 17, 2012

Barfotafamiljen - pepp från någon som inte borde kunna springa

Jag gillar att springa. Min kropp gillar inte att springa men den blir än bittrare på omvärlden och livet över lag om jag inte springer, så jag springer. Ledordet är Hellre än bra eller kanske Ett kasst pass är ändå en runda.

Har man läst ett tag så vet man kanske att jag försöker skjuta upp två steloperationer av ryggen. Förra operationen gjorde nervsmärtorna mycket bättre men i den här åldern verkar jag få fler diskbråck än komplimanger. Lägg till det faktum att jag borde operera båda fötterna pga snedställningar och att jag är en astmatisk reumatiker, så jo, jag springer hellre än bra. Samtidigt borde jag starta en blogg som heter This ain't no träningsblogg men kan jag springa så kan fan alla!

Ett led i att försöka springa bättre och mer skonsamt har varit att trappa ner på alla gummitillbehör som skotillverkarna tycker att vi bör ha i våra skor för att skydda oss från oss själva. Den där kroppen, den bör man lära veta hut och fixa till för den fungerar ju inte som den är.
Det kanske man tycker tills man läst boken de flesta läst vid det här laget, Born to run av Christopher McDougall. Där, mitt i mellan anekdoter om att hur man hittar kärleken till att springa, finns det insprängt historier om hur diverse stora bolag gjort allt för att få oss att tro att våra kroppar inte är gjorda för att arbeta fysiskt. Därför tycker jag att innan man läser en sida av ToppHälsa eller Amelia Träning och Pepp, bör läsa tidigaremämnda bok. Det är egentligen all pepp man behöver för att inse att alla kan. Lägg till ett nummer av amerikanska Runner's World som oftare än inte uppmärksammar folk som varit med om att världen kraschat (i form av cancer, bilolyckor, stroke etc) men som springer ändå.

Tillbaka till ämnet, springa mer skonsamt.
Iochmed att jag har svårt att böja mig ned är knyta skosnören ett riktigt orosmoment. Det ledde till att jag började titta allt mer lustfyllt efter ett par Saucony Hattori. Tyvärr visade de sig inte alls fungera med min snedställning (rejäl hallux valgus på båda) inte fungerar särskilt bra med den modellen då det blir en lös flärp vid stortån samt nageln tar isönder tyget direkt.

Därför föll det på 2:an på listan över önskade skor, Merrell. Blicken var visserligen fäst på ett par Pace Glove men då ett hopp direkt till dem nog skulle vara för stort för min bristande teknik föll det på ett par Merrell Bare Access. Inte lika snygga men gjorda för den som ville börja springa på den minimalistiska stigen.

Perfekta från början. Iallafall för att jogga för att gå i dem kan jag inte. Det känns obehagligt och jag spänner mig. Än så länge är 2 mil joggade med dem och enda problemet är ett återkommande skavsår precis i början på hålfoten på vänster fot. Där sitter en liten otrevlig söm som de med fungerande hålfot och tår som ligger rätt inte skulle känna av, men med mina fötter? Skavsår stort som en 5-krona. En snabb googling visar att problemet kanske inte är så ovanligt som man kan tro då en amerikansk bloggare skriver om det som ett eventuellt problem i sin recension.

Där borde en recension av ett par skor kunna sluta. En söm på "fel" ställe, ska det vara på det viset? Ja antagligen eftersom det är mina fötter som gör att sömmen irriterar.
Dessutom är den andra skon så trevlig mot min fot att Merrell förtjänar all lovpris de kan få. Ett litet resultat av att ha haft långvariga ryggproblem är att jag har nedsatt känsel i högerfoten samt inte har någon kontroll över stortån. Detta gör att jag slår ner med den foten hårdare och mindre nyanserat än med den andra men se där, det har inte blivit det minsta problem med dessa skorna. Skorna är otroligt sköna (i synnerhet för att inte vara ett par madrasserade dunkuddar med ultraextrasuperdupersupport) och de lever upp till clichén Barfotaskor ger lust att springa.

Skorna är så gott som perfekta.
Eller jo, där var jag för snabb: skosnörena var värdelösa. De gick upp konstant så jag tog de billigaste träigaste snörena jag hade och vips, fungerar perfekt och lyser upp vardagen. Visst blir Bare Access även något varma och jag svettas mer i dessa än i andra skor men det kan också bero på att jag kör utan strumpor.

Se där - en sko som passar människan som inte borde springa eller gå utan mest vara mindfull med en yogaboll i väntan på nästa ryggoperation (japp, så sa min senaste sjukgymnast)! All hail Merrell!

lördag, juli 14, 2012

We were on a break!

Jag minns en tid när en tumme upp i sommartiden betydde att man vill ha lift.
Just nu känns det mer som ett sätt att nätverka med människor man knappt känner mest för att det är så man gör nu förtiden.

Bestämde mig hastigt och lustigt att avaktiviera min Facebook i går efter att ha insett hur mycket tid jag ägnar åt Facebook-relaterade saker. Är det inte att aktivt kolla på sidan så är det att deleta all spam från olika spel, email-notifieringar om att någon skrivit något i en grupp jag inte ens visste jag var medlem i  eller vansinniga uppdateringar som sänds till min android om att "Nu har x laddat upp ett foto" eller "X gillade Qs status".

Den här sommaren må ha varit usel rent ekonomiskt såväl som gällande vädret men jag vill inte behöva se tillbaka på den som sommaren då jag gillade statusar om att foppa-tofflor flyter och att vädret suger.
Facebook tar död på min kreativitet, individualitet och lust att göra något annat än att bara tokglo på en skärm. Så japp, vi har tagit en paus Fejjan och jag.

torsdag, juli 12, 2012

Göra en pudel

Läste om politiska fadäser och fastnade i uttrycket Göra en pudel. Även om jag vet vad det innebär kan jag inte låta bli att tänka mig någon som fluffar till sig, klipper, rakar och färgar för att se ut som om de kom från en annan planet. Gör en Alice Timander och blir en galahund istället för en luspudel.


(Bilder från diverse siter, inte kunnat hitta ursprung)

måndag, juli 09, 2012

Pausfågel

Småfixar lite med layouten som inte fått något kött på benen sedan den ändrade utseende. Allt kan ju inte bara vara yta?
Nu gäller bara att försöka förstå vad som hänt inom bloggvärlden de år som jag varit i ide. Några tips?

Follow my blog with Bloglovin

Lejontämjare, we've got one


Min käraste Iggy har blivit (ö)känd som barnet som pratade med katter.
Överallt hittas nya katter som är redo för en diskussion om livet, en liten måltid eller kanske en liten lekstund. Får vänner och bekanta nya (ludna) familjemedlemmar ska de besökas, underhållas och älskas. Tydligen delas det även ut löften om att vissa katter ska få bo hos oss och eftersom Iggy säger att katterna verkligen förstår vad hon menar, så är det inte mycket jag som moder kan göra åt saken.

Numer skämtas det även om att vi har så många katter i vårt hem att vi skulle kunna isolera med dem.

Ovan ser ni katt-tämjaren Iggy i full färd med att lära andras katterna göra volter. Emellanåt togs pauser för att lära den nyaste kullen använda kattlådan samt utfodra de större med mellanmål. Två dagar efter att bilden togs flyttade den randiga rumpan längst mot kameran hem till oss och han är numera en Nilsson, en Vinny Nilsson. Han ska bli fotbollshuligan när han blir stor, jepp.

torsdag, juli 05, 2012

Hej, jag är ett Crayola-face

Hej, jag heter Lisa och jag är en smink-nörd. Visa mig ett nagellack och jag kan pinpointa vilken nyans det är. Visa mig en förpackning och jag kan berätta för dig vilket märke det är.
Detta är inte en nyhet då jag under min sjukskrivning underhöll mig genom att skriva en sminkblogg, Rugby beauty. Namnet var och är givet, jag är mer tackling och lera bakom öronen än skönhetsdrottning.

Trots smeknamnet så signande jag för en tid sedan upp på något som heter Glossybox. Glossy glossy är vad den enerverande kvinnan i L'oreal-reklamen flamsar fram men även vad Glossybox kör med, "Stay glossy" till sin "glossies".
Jag är inte glossy, föredrar matt yta framför högblank och läppglans är inte riktigt min kopp te, men jag gillar idéen bakom Glossybox: för en liten summa per månad får du en låda med produktprover med vad som anses aktuellt eller återlanseras på marknaden. Tanken är att det ska vara lyxigt, trendigt och att den fina asken ska få dig att känna dig utvald. Du må inte vara en sminkbloggare eller B-kändis men det kommer minsann en personlig låda till dig!

Vill du känna dig än mer speciell så kan du recensera produkterna, dvs delta i en marknadsundersökning, och på så vis arbeta dig mot en gratis Glossybox. Häri ligger idéen bakom Glossybox och så många andra liknande tjänster som florerar i Usa, Kanada, Tyskland, Australien och Storbritannien; det är ingen tjänst till en älskad kund som bör skämmas bort (Glossy glossy) utan ett utbyte av tjänster mellan 3 parter. Detta visade sig som mest tydligt när Glossbox råkade skicka ut defekta parfymer från det eminenta företaget Love & Toast. Glossybox variant var gul, doftade helt annorlunda och var alldeles för flyktig för att kallas något annat mer än vatten. Företagets egna variant, sedd till vänster nedan, var perfekt.


6 boxar har jag hunnit betala mig igenom och jag har kanske inte hittat lika många nya fantastiska märken och produkter som jag hoppats, men boxen fyller ett syfte. Detta är inte så mycket att få mig att känna mig utvald, utan att ge mig ett ständigt flow av skönhetsprodukter jag annars aldrig hört, läst eller sett då jag inte läser s.k damtidningar. Istället för att köpa några Elle, Vanity Fair och Damernas Värld för att kolla igenom artiklar och reklam, spenderar jag mina pengar på en skönhetsbox.

Trots att fynden varit få och inte av den karat jag må önska så om jag ska vara helt ärlig har jag inte funderat på att avsluta prenumerationen. Förrän nu. Kan inte bestämma mig om jag ska känna mig blåst på konfekten som får produkter som inte passar den profil Glossybox får mig att fylla i eller om jag ska känna mig blåst eftersom jag får utfyllnadsprodukter som redan finns på marknaden samt ofta kommit i en Glossybox förgående månad?
Ett exempel på en skönhetsprodukt upp åt väggarna för denna damen var ögonbryn/ögonfrans-färg i brunt. Iochmed att jag har uppgett svart som hårfärg skulle jag behöva bleka mina bryn och fransar för att använda rekommenderad produkt vilken är speciellt utvald för mig.
När kunder får för sig att klaga på att de exempelvis får produkter för mogen hy när de är 18 år kommer ofta svaret "Det är det som är meningen bakom Glossybox, att upptäcka något nytt!".
Se där, Glossybox får tonåringar att bli gamla och svarthåriga gamla tanter blir blekta blondiner i gymnasieklass! Vilket jobb! Vilken utmaning de måste ha!
Skämt åsido, det är varför jag känner mig tveksam till att prenumerera eller ens rekommendera tjänsten.

Är att bli blåst det nya svarta? Det kan mycket väl vara så för runt Glossybox svärmar en stor klunga prenumeranter som hävdar att allt nytt är roligt, man ska inte klaga och det är ju så lite pengar man betalar för en fin överraskning varje månad.
Kan inte låta bli att undra om samma människor skulle tycka det var en lika trevlig överraskning att få päronsaft istället för skumpa på krogen? Man måste ju vara öppen och testa något nytt? Eller?

Man bör inte förminska sin makt som kund. Du måste inte nicka och följa strömmen, utan du kan stå upp för dig själv och få saker att förändras.

fredag, juni 29, 2012

Fyllesömn

Ändå sedan jag läste första delen i Murakamis 1Q84 så har jag haft en återkommande dröm. Eller kanske snarare, jag minns att jag har drömmen. Den skulle ju ha kunnat repeterats förut utan att jag minns, men jag tror det är tveksamt. Jag skyller istället allt på Murakamis influens över min veka världsuppfattning.

Drömmarnas huvudtema är att i mina fd hem bor mina bortgångna husdjur och familjemedlemmar kvar. Genom att besöka dessa lägenheter så kan jag hälsa på de som dött men får ofta arbeta hårt för att hålla samtidens hyresgäster och deras krav stången, vilka av någon anledning finns parallellt.
I några drömmar har jag tex haft 2 Lusekatter (katten som dog för 2 år sedan) i de lägenheter han bott men pga de fortsatt leva utan mig har de utvecklat nya särdrag och egenheter. I drömmen funderar jag ofta över att "importera" katterna till mitt verkliga liv men fastnar i djupa tankar om vad som hänt i verkliga livet automatiskt kommer att hända dem om de flyttas över.

Virrigt, eller hur?
Kan ni nu förstå varför jag dricker ytterst sällan? Med drömmar som dessa behövs ingen sprit...
Däremot läser jag fortfarande Murakami. Idag har det lånats After dark på biblioteket. Undrar vad den kommer tillföra mitt undermedvetna?

lördag, juni 23, 2012

State of affairs


Inser att jag glömmer bort vilket språk jag skrivit på och således vilket jag bör skriva på i fortsättningen. Givetvis ett resultat av att inte skriva särskilt regelbundet och ja, visst, av att ha ett närminne och koncentrationsförmåga som en blomfluga på sockerkick. (Google Translate is your friend)

Däremot finns det ett stort fokus just nu och det är att ersätta mina gamla löparskor. Alla skriver om att de springer mer och mer, men skriver om vad de springer i. Visst är materialism inte något jag brukar hylla (yeah right, nagellack?!) men när det blir mil efter mil med fokus att inte ta i sönder kroppen mer än vad den redan är, kan det vara bra att hitta ett par perfekta skor.
Hittills har jag haft ett par gamla Asics Gel innovate 2 som trotjänare men efter  >60 mil av terränglöpning börjar ovansidan slitas sönder och de liknar allt mer sandaler. De andra i garderoben, Brooks Adrenaline GTS, de finfina chockrosa Adidas Falcon elite och Salomon XA Pro 3D Ultra, har inte känts bra efter ett tag. De står i princip oanvända i garderoben och väntar på kärlek, vilken de aldrig kommer hitta eller få.
Nu tittar jag lite extra på ett par Merrel Pace Gloves vilka ska vara perfekta för breda fötter som gillar minimalt fluff, men kostnaden är helt utanför min budget i sommar. Annars är det ett par skor som skulle lösa ett av mina största problem (förutom brist på ekonomi) vilket är att sedan ryggoperationen har jag svårt att knyta skorna, dvs de har slejf. Japp, precis som för förskolebarn som inte lärt sig knyta. Det magiska paret är ett par Saucony Hattori. Om ni vet bu eller bä angående någon av dessa, eller andra liknande, så får ni gärna hojta.

Nu kan ju ovanstående stycke få det att låta som jag är värsta löparproffset men sanningen är att jag springer ganska sakta och kort, men relativt ofta. Har sedan länge insett att jag inte kommer bli varken snabb, spänstig eller graciös (och definitivt inte läcker även om jag läcker som ett såll när jag springer) men om några joggingrundor i veckan kan hålla ännu en ryggoperation stången, så är jag nöjd.
Eller ja, det vill säga så länge jag slipper fler kommentarer från finfina löpare om min konstiga hållning och löparstil...


Edit: Hoppsan sa! Det blev visst ett par Saucony Hattori då kombinerad rea gjorde att de kostade 575:- på Sportamore idag. Iochmed att Merrel Pace Glove inte fanns i min storlek var det ett enkelt val. De andra skorna är helt döda och jag behöver ett par nu!
För att inte missa eventuella hårdare rundor på asfalt köpte jag även ett par Merrell Bare Access, vilka är ofantligt fula men verkar vara en bra mellansko till ett vettigt pris. Hur fick jag ihop allt det där utan att ha pengar? Eh, det kallas sommarfaktura, dvs den kommer lagom till första CSN-utbetalningen.

tisdag, juni 19, 2012

Haltande planer

Låt mig presentera månadens lånedjur - Angelo.  Låt mig presentera förra veckans nykomling och vår  bonuskatt - Tony. Och ja, låt mig presentera nästa veckas nykomling - Hen.



Om jag låter totalt tokig och som en framtida djursamlare ni kommer se på en slaskkanal nära er, så visst, jo. Helt säkert.
Vissa människor lånar pengar till semestern, jag lånar djur.

onsdag, juni 06, 2012

Life upside down

Got a notification that my domain hasn't been re-newed as I "had neglected to pay the bill".
The sum mentioned in the email was less than what I had just paid to get the domain re-newed.
Never heard of that type of problem before where the company sends you a reminder because you paid more than you should have done and add to that, on time!

Well, scratch that, I have!
The same thing happened to me a few weeks back. Got a letter from a company claiming that I had broken our deal by settling my debt in full instead of going through with the installment.
I don't get it. At all. Money bad, no, yes, enter?

Since when is paying on time, in full, or even on the plus-side, a bad thing? Weird. Weirdness.

If you go through my photos on Instagram you might think that I am all about cats and weirdness. I guess it's not that far off?
My dog thinks he's the cat whisperer, my kid think she's half dog and I'm just weird. But not that weird.

tisdag, maj 08, 2012

For those about to blog

Do we even read blogs these days? Go beyond reading a short message, greatness summed up in 140 characters? Beyond looking at a heavily filtered image taken with a mobile?

I find myself spending less time on the internet and I am not sure as to what has taken it's place. I don't read more, even though I wish that was the case, and I certainly don't spend more time in front of the telly.

So, what is it I do with my time?  I am not sure. Maybe it's no myth that time passes faster as you get older? Could be.
One thing I know has changed is that I am trying to be outside a lot more. In touch with nature yada yada.. While I don't run anymore (the back) and I hardly keep up with my allotment (oh the back, the back) I do try and pick up a geocache once in a while. Not only is it a good way to get to go outside, get fresh air and some exercise, but you also get to explore (and take photos of) places that you never thought you'd look twice at. The photo down below is from such an adventure... in the middle of the night.

söndag, april 29, 2012

Crustypunks

I spent most of the afternoon reading the stories at Crustypunks. It's Steven Hirsch letting the travellers, crusties and hippies in a park in New York tell their stories about living life differently.

It's definitely not all love, peace and happiness sleeping under the stars.... but then again a lot of wisdom gained.

Makes me wanna

The new Sherlock Holmes, A game of shadows, makes me want to paint again. Accidentally, I wrote "makes me want to pain again". What a freudian slip!
Never the less, it does. Big brushes, big strokes and hey, maybe even watercolors. Or nah, that's stretching it.

A lot of things makes me want to paint. The lack of a studio does not.
B.I (Before Iggy), I used to stay up all night, sitting on the couch painting. It was back when my pain was more tolerable, when I was a young insomniac. With a kid, you early on learn the lesson to not stay up late as you will regret it at 6am when the kid yells "I am awake! Entertain me!". If you don't get up that minute, you'll have hell to pay. Hell in meaning: painted wallpaper,  flour all over the floor or my personal favorite, canned cat food all over the place ("But they were hungry!")

Wrapping it all up - I don't paint anymore. I might doodle when Iggy tells me to, but nothing more than that. I have nobody to blame but myself. Now I just need to figure out when and where to do it. Plus, I need to buy new paint. All my acrylics and water-soluble oil have been used up by Iggy. She paints alright!

onsdag, april 04, 2012

Things to do

  • Finish my exam paper
  • Work on my other paper
  • Eat
  • Sleep
  • Whatever
  • Cleanliness is next to...not being typecasted as an ogre?

On my list of things to do is writing in this old thing of mine not mentioned.
Reading other blogs, sure. It might be 2nd to last, but hey, it's there.
I tweet, therefore I am.

tisdag, februari 14, 2012

How do I know what I have yet to find out?

Having fallen in love with Pinterest, it was inevitable that I would stumble upon Link with Love.
While I wholeheartedly agree with the sentiment, I can't help but wonder how they think it would work with material already linked within Pinterest;

  • How are you to know/find the original source to photos that often lack proper description, name and context?
  • How are you to know the original source to pictures that might be up to 15 years old?
  • How are you to know who inspired you with their image if you didn't know about their existence? 


While the majority of pictures I have linked (and not just repinned) are linked from the original artists (or tagged with their names) as these have been in my bookmarks for a long time, there is no way for me to know about the things I do not know. Unless I am psychic, which I to this day do not think I am.

LINKwithlove

onsdag, februari 01, 2012

Eyeko is my homegirl

In a weak moment, I might have been sick or lonely, or both, I hopped on the train that is Glossybox. I know that it is nothing like me to pay for samples (how dare they!) but hey, I was feeling like I was 73 and looking like it.
I also know that what I am about to say (and post) is nothing like me, but I might have jumped to conclusions regarding the subscription service. While I am not all that into schampoo and haircare, I love makeup. The glitz, glamour and kitsch = bring it to me!

So when I opened my first box and found not only a mini Deborah Lippmann polish (Razzle dazzle) and even bettern, an Eyeko eyepencil/liner/smudger, I was pleased. The nailpolish is a brand I have yet to try because it's too darn expensive for my taste and Eyeko is one of my favorite brands.
The rest that was in the box will probably go to friends, but even with just 2 out of 5 being a hit, the box is still more of a hit than miss.

If you're into blogging, getting the subscription might end up being even easier on your wallet as regular postings about the service will reduce the cost. That is why you will see a lot of posts with basically the same pictures and the same info. However, as I am the bitter cow that I am, I decided against it. Writing good reviews to get things cheaper makes me feel even more of a cheap-arsed sheep-ass. That is also why I am not linking the service, you'll have to google it for yourself.


But hey, I've said it. I liked that darn box. Even if Eyeko has changed their design and logo....darn it.

söndag, januari 29, 2012

Sackboy

Iggy demanded that we'd get her a Sackboy aka the character from Little big planet to play with IRL. As with all 5 year olds, she wanted it now, now, now. Being a cheap-arsed lazy mother I am, she did get one right away...

I'm rather amazed she was pleased with it.

söndag, januari 22, 2012

Liberace-life

If I was to describe my style I guess you could say Nina Hagen meets Liberace with an unintended touch of soccermom.
Without the minivan though, not even a license!
I do have a bike (prettiest of them all), (124 bottles of nailpolish) and the dog has 3 footballs (all found/stolen).

The site in the picture is Alizarine claws.You should have a visit.

söndag, januari 15, 2012

Nothing like..

..hitting the local library and getting more books than you can carry. Not just that, but also spotting two books by a writer you've been wanting to read; T.C Boyle.

It would have been even better if I had found a book by Joyce Carol Oates that I hadn't read yet. Oh wait, I did just that!

fredag, januari 13, 2012

A fresh start

Almost 11 years ago, I started my first blog. In english. A good 5 years later I started a swedish blog. Then I got bored and did what everybody else was doing; I started a 3rd blog and then a 4th...and it just continued like that until I feel out of blogging. I just didn't have it in me anymore.

Recently I've gotten all nostalgic about the olden golden days; Ah, nothing is like it was 2001 when I was younger, had more to say and even more time to do just that.
I guess what I am saying is that I am trying to get back in the saddle, even though my horse has a fugly layout. Can't judge a horse by it's cover.