söndag, oktober 31, 2010

Attsingen

Jag måste tyvärr meddela att A Fair maiden, Joyce Carol Oates-boken jag hade längtat så efter, inte höll måttet. Den var inte ens i närheten av ett fördelaktigt mått utan föll ganska platt och påminde i mångt och mycket om hennes böcker för ungdom vilka inte alls fallit mig i smaken. De saknar djup och innehåller bara ord, på ord och förutsägbar handling. Nästan om det varit skrivet under inflytande av morfin - det bara drivs på men inget knyts an.

Däremot kan jag meddela att Margaret Atwoods senaste, The year of the flood, fortfarande har mig golvad och får mig att önska att jag hade mer tid att bara läsa, läsa, läsa.

torsdag, oktober 28, 2010

Rapport från rum 16.

Är nu opererad och mår bättre än jag gjort de senaste året. Ja, om inte ens de senaste åren!? Ligger på sal med 3 andra sköna kvinnor som alla genomgått liknande operationer. Alles gut även om jag inte riktigt förstått hur allt är administrerat då utdelning av mediciner verkar vara avdelnings-lotto. Delar sal med en kvinna som gråtit och skrikit sig genom natten utan att personalen gjort annat än delat ut panodil, stilnoct och goda råd som ''Spänn dig inte så mycket, det blir bättre ska du se''. Jag gissar att goda råd är dyra?
Published with Blogger-droid v1.5.9

fredag, oktober 22, 2010

Trattkantarell

Först såg han mest bekymrad ut men sedan var det som om han insåg att hans emo-look var som gjord för Idol! Att ett litet kattbett kunde göra så mycket för karriären!? Move over Darin, nya puppyeyes i media!
Published with Blogger-droid v1.5.9

Tecken på hög ålder

Tights plus byxor plus fleecestrumpor plus benvärmare = jag fryser fortfarande.
Och, det kommer givetvis ett och, det snöar inte ens här.

tisdag, oktober 12, 2010

Var går gränsen?

På senare tid har det varit en del diskussion om mårdhunden. Tidigare har det mer varit i samband med norra Sverige och Finland men nu är även min landsdel aktuell för invandring.
Skånes Länsstyrelse går hårt ut i media och förutspår ond bråd död och kallar det McDonaldisering om mårdhunden får fäste. Han föreslår kameraövervakning, avlivning, sterialisering - hela kitet.
Så går det när ett djur lite för högt upp i näringskedjan vill flytta in.

Jag kan dock inte låt bli att fundera över hur vettigt det egentligen är att ingripa? Man säger att man gör det för att rädda mångfalden och skydda människor från smittor, men samtidigt gör man ju ett ingrepp i ett naturligt skeende. Är inte risken att man i sina försök att bevara allt på status quo rubbar naturens egna balans?

fredag, oktober 08, 2010

Grubblat färdigt

Igår firades ännu en bröllopsdag och tyvärr så infaller den så fel. Pappa trillade pinn några dagar innan vår första (och sin egen) bröllopsdag. Mormor, morfar och en vän lyckades även bomma in tiden före den stora dagen. Det blir en tid av beklaga sig, sucka och sedan försöka fira i dagarna tvenne.

Däremot slog det mig igår att jag för första gången på länge känner mig ganska trygg i mig själv. Vad som kommer följa härefter kan av några ses som oerhört provokativt, men jag måste erkänna att jag tror lite att mina morföräldrars himlafärd gjorde det lättare för mig att komma tillrätta med min bakgrund och uppväxt.
I alla år har jag haft hopp om att Nu, nu sker det! Nu får jag äntligen en familj!
Det kanske skulle komma en ursäkt för att det alltid tittats åt andra hållet, alla blåmärken och ärr som inte setts, allt beteende som sopats under mattan. Att det kanske skulle komma en dag då de erkände att de borde ha ingripit och att de faktiskt trots allt tyckte om mig som person. Inte bara för att de borde pga ett blodsband.
Jag borde för länge sedan ha insett att det aldrig skulle komma men man säger ju att hoppet är det som dör sist...

Pappa och jag slöt fred innan hans himlafärd. Mitt i mellan demens-dimmorna kunde vi prata och reda ut vad som hänt. Jag förstod hans rädsla och hur ihopskrynklad hans stolthet hade varit. Som vuxen kunde jag se det ur hans perspektiv och även om jag tvivlar att jag hade handlat likadant som han gjorde, så förstod jag det ur hans perspektiv.

Att min mor aldrig kommer att be om ursäkt eller ens erkänna att något kan ha varit hennes fel, det har jag alltid utgått ifrån. Det har varit den enda sanningen. Inte vad som hänt, utan att hon kommer aldrig erkänna svaghet. Däremot hade jag hopp om mina morföräldrar. Kanske hade jag t.o.m högre tankar om dem. De hade ju inget ont i sig. Jag såg vilken räddning de var för min bror. Jag såg hur de älskade sina andra barnbarn. Jag trodde att tid skulle fungera som avstånd och avstamp för dem att börja om. Sluta fred, tala ut och börja om. Det kom tyvärr aldrig. Det var visserligen vit flagg, kakor och kaffe, men vad som hände nämndes aldrig och om jag försökte inleda en diskussion, dog den ut.

Nu har det gått ett år och under det året har jag omedvetet kommit till ett avslut. Insett att det där inte bara hände men att ingen kommer ta ansvar. All rädsla jag bar på, all ångest och all smärta, det gav ju eko i mitt beteende under alla år. Men, under detta året har jag tänkt allt mindre på det. Eftersom hoppet om en stor härlig familjeförening inte finns lägre, så har jag nog också slutat grubbla över allt. Slutat fundera på vad som egentligen är fel med mig eftersom jag blev bortstött.
Någon behövde alltså dö för att hennes synders skull. För att sopa min bana ren.

Nu tror jag inte på Gud så det må låta konstigt att jag pratar om himlafärd men eftersom de som omnämns var troende skulle det kännas respektlöst att kalla det något annat.

tisdag, oktober 05, 2010

sublima meddelanden


Detta är hur min dotter ser mig. Tror ni hon menar att jag bör tona ner det lite? Mamma Lisa, Sveriges svar på Dame Edna?

Published with Blogger-droid v1.5.9