lördag, februari 27, 2010

Internet är inte bara tralala?


Jag är den första att erkänna att jag varit ytterst selektiv de senaste månaderna. Eftersom jag mått kass har jag så gott som bara läst glättigt material på internet. Lite Farmville, lite sminkbloggar och sedan stänga ner. Det kan mycket väl ha rört sig om feghet men jag har haft en känsla av att för mycket sura äpplen från verkligheten skulle få mig att tippa över på fel sida. En sida vilken jag skulle ha ytterst svårt att ta mig upp från och således skulle det kunna fucka upp så mycket med allt jag älskar.
Därför har jag även missat mycket. Min egoism har gjort att jag inte sett, läst och hört om andras liv, och om vi tror på synder, är det kanske den största av de alla? Att vara så inne i sitt eget att man glömmer alla andra?

Eftersom mitt hjärta just nu är ersatt av wellpapp i väntan på en bättre version, så hoppas jag extra mycket på er:
Kanske finns det någon som läser som står i direktkontakt med högre makter? Kanske har extra fin karma gömd undan någonstans? Isåfall får ni gärna skänka Social ingenjörskonst/Loo en tanke. Hon behöver allt det och en påse kärlek.

fredag, februari 26, 2010

För er som saknar pausknapp

Det finns inte så många människor vars bloggar/journals/etc jag följt år in och år ut. De flesta hänger kvar ett år eller två, sedan tappar man taget och hittar nya favoriter. Det är som allt annat - man utvecklas, hittar nya insikter och intressen, och således söker man nya vägar.
Iochmed det så blir det än mer tydligt när det är någon som hänger kvar. Hade jag varit några år äldre hade jag kanske kallar dem gamla godingar, men iochmed att jag är så ung och piffig kallar jag dem istället favoriter. Runt 10 år har de alla följt mig genom datorer, webbläsare och anteckningsböcker. De här är några av de som är så självklara för mig att jag kan inte ens ge dem snärtiga beskrivningar utan länkarna får stå för sig:

  • Shannon Larratt har jag läst sedan han var Glider på Iam.bme. Smart, rättfram och förbannat rolig emellanåt.
  • Helen har jag känt sedan mina första dagar på internet då hon var HellcityHelen med egen domän fylld med bilder från diverse rockkonserter. Nu är hon som jag, gammal med barn, men förbannat skön ändå.
  • Roxanne har bytt alias några gånger men henne poetiska ådra följer konstant.
  • Zory är någon som gör mig helt förbluffad gång på gång. Lever fullt ut och låter oss följa med på resan.


(Alla är på engelska då den enda svenskan som jag följt sedan mina första webbdagar, Izan, dog för drygt 5 år sedan)

Vad är ett fan?


Allt som oftast stöter man på Facebook. Det är nästan så att man blir förvånad när något nämns utan att Facebook på något sätt tar sig in i diskussionen. Äh, du kan se hennes nye gubbe på Facebook, Vi ses på fejjan eller Bli ett fan av oss på Facebook. Just det senare förvånar mig. Jag vet inte riktigt varför jag ska förväntas digga allt bara för att de finns på Facebook? Morgontidningen, smöret och kvarterspizzerian, alla tigger oss om att promota dem på Facebook. På något vis går folk på det där, känns kanske lite underground och personligt, och helt plötsligt sitter man där med 263 fansidor listade varav ytterst få egentligen är något man är ett fan av utan bara en helt vanlig konsument. Fan är ju trots allt en förkortning av fanatiker (fanatic) och det är ett stort steg mellan att dyrka Star Treks Next Generation och att dyrka en mejerikoncern? Eller?

torsdag, februari 18, 2010

Pausknappen


Tröttergök är inte dödergök utan bara en södergök med förbannat kass kropp. Jag vill en massa men har inte riktigt energin till att göra mer än det mest basala. Allt annat får ligga på paus. Trist men inte mycket att göra något åt just nu.

måndag, februari 15, 2010

Skönt svar

Läst och fotograferat ur dagens City Malmö Lund.
Svaret nedan är responsen på frågan Vem vill du prisa?

lördag, februari 13, 2010

Vad vore en bal på slottet?

Läste ut Fay Weldon i förrgår och det var med sorg i hjärtat jag satte in den i bokhyllan. Det är som att vara på en alldeles underbar fest och inse att snart kommer soluppgången och det är dags att gå hem och ta itu med vardagen igen. Att avsluta en bra bok är helt enkelt som en käftsmäll - vad ska jag göra nu?

Jag har suttit och velat ett tag. Påbörjat gammal skåpmat och läst vad jag egentligen förkastat men en titt på Book of Miris senaste inlägg om just böcker fick mig att minnas vad jag glömt och det är att Joyce Carol Oates har kommit med en ny bok.
Helt plötsligt känns det som om solen skiner igen.

fredag, februari 12, 2010

Arbetarklass

Veckan har spenderats med the Devil Makes Three på repeat, poppandes piller och sortera Iggys kläder i färgskala. Emellanåt har jag spelat en runda Farmville och läst en nyhet eller två. Jag märker att hela bloggosfären, svensk som internationell, buzzar om att Alexander McQueen begått självmord men själv tycker jag att det är mer tragiskt att arbetarikonen Phil Harris dött. Inte för att man kan väga två dödsfall på våg för att hitta det som väger tyngst, men personligen tycker jag att en kroppsarbetare som visar att även fåordiga män kan vara bättre föräldrar än vilken Mama-omslagsmodell som helst, definitivt behöver sina hedersomnämnande.

Allt är inte glitz och glam, utan många lever liv där sorgekanter under naglarna inte handlar om avskavt nagellack från Chanel

tisdag, februari 09, 2010

Oj oj oj, var är Svampbobs trumma?


För att riktigt kunna förstå min verklighet bör man kanske veta att den är starkt influerad av Svampbob Fyrkants psykadeliska värld. Inte för att jag valt det utan för att Svampbob, det är ledstjärnan i Iggys liv. Gult är inte gult utan Svampbob-färg, människor är inte sura utan de är som Bläckvard och det finns inte hamburgare utan bara krabburgare! Man sjunger inte vaggsånger, man sjunger ledmotivet till Svampbob-serien.
Bara så att ni vet.

Fingret på

Jag har inte många hjältar. Jag är inte mycket för hjältar eller idoler över huvudtaget och har nog aldrig varit. Ju mer man pressar upp någon på en piedestal, desto större är risken att de trillar ner och bryter nacken. Skadade hjältar hamnar lätt i skymundan och får ta skit för allt som gått fel.

Däremot finns det lite löst folk som jag verkligen gillar. Som får mig att le även när de ser ut som butterkakor. En av de där människorna är Henry Rollins och han råkade själv sätta fingret på vad det är vad jag gillar med honom:
"Sometimes it hits me how many times I have been to some of these places. Usually, say on a tour like this one, I am older than the driver and crew and have been doing shows for years longer. My references are from the Bronze Age. I have been at this a long time and the years have sped by. I have been doing shows in Budapest for twenty-three years, some of these places, much longer. There’s no doubt about it, this is what I do. I will be forty-nine next week. I don’t see what else I could have done with all of this time. Being out in the world, so far, has been the best thing I have found. There are times when things are not interesting minute-to-minute, like on a tour like this."

Hönan eller ägget

"När det gäller diagnoserna för de unga skåningarna är psykiska sjukdomar överpresenterade.
- Att gå in i en depression vid 24 för att det inte finns jobb borde inte leda till så kallad förtidspension. Det måste till arbetsmarknadsåtgärder för den gruppen säger Bertil Thorsson"
sidan 04 Metro Skåne 100208
Mannen som tror att psykiska sjukdomar till stor del beror på vårt vardagsliv och således kan botas med något så enkelt som praktik på närmsta ICA alternativt rehabiliteringskurs med temat äggskale-marmorering är inte vem som helst utan Försäkringkassans analytiker!
Det är så många fel med hans resonemang att jag blir mörkrädd.
Först och främst borde dock hans arbetsgivare informera honom om vad psykiska sjukdomar innebär. Vad en depression är och hur det skiljer sig från att vara lite deppig.

Sedan kanske han inser att ingen blir bipolär av att vara arbetslös även om man skulle kunna tycka att kontakten med Försäkringskassan lätt kan knuffa in vem som helst i en psykos.

måndag, februari 08, 2010

Bloggmat


Ja, håll inte bara ögonen öppna utan även smakpaletten! Jag gissar nämligen att jag inte är den enda som fastnar i ett djupt hål när det gäller fantasi till vad som ska sättas på matbordet vareviga kväll.
Om man glömmer, eller snarare förtränger, de stora namnen när det kommer till matkreationer så kvarstår inte mycket mer än recept i tidningar, tv-program, bloggar..och ja, de där gamla receptkorten som alla mor- och farmödrar har i sin ägo!
Förutom visst huvudbry vid tydning av ingrediensförteckning så är de ett recept på klar succé då man inte bara får mat utan även humor på köpet. Några som insett vilken skatt de sitter på är folket bakom Den Bruna Maten, en blogg som jag hoppas kommer revolutionera erat middagstänkande.

Har ni ingen släkting att hämta en låda hos, så kan ni alltid fynda på närmsta loppis eller på någon auktionTradera.

torsdag, februari 04, 2010

Bästa smeknamnet

Hittar jag i DN och om jag hade haft lite bättre koll hade jag säkert hört talas om det långt tidigare
"Och så kommer BUS-bloggarna (Brun utan sol-bloggarna – typ kossor och dessie och paow.) att behöva provocera ännu mer för att nå ut. I skrivande stund ligger ju till exempel Kissie under kniven för att få schyssta bröst till sommaren."
BUS-bloggare? Vilken underbar benämning! Måste dock fråga mig om det är brun utan sol eller om det bara är foundation i helt fel nyans? Det senare vore ju nästan trevligt för det skulle innebära att smink-missar som annars är rejäla faux pas skulle bli inte bara accepterade utan även trendiga.
Själv är jag en TJK-bloggare med en trist jävla kärring blogg.

Oavsett vem som är vad och varför, så är det skönt att se att Johanna Ögren fått en rejäl plattform där hon inte behöver megafon för att höras.

onsdag, februari 03, 2010

Okej, nu så vet ni


I natt läste jag bitar av min dagbok som ett enkelt sätt att bli tröttare än tröttast. Den effekten uteblev och istället blev jag lätt bekymrad när jag inser hur rubbad jag låter. Tanken att någon skulle läsa den utan att förstå att jag trots allt har en viss sorts humor, ja, den tanken gör mig rädd. Iochmed att dagböcker är något som intresserar mig så som lite annat, så inser jag hur lite struktur jag har. Visserligen är de dagböcker man läser, ex Virginia Wolf, Doris Lessing och Joyce Carol Oates, skrivna med tanken att en dag bli utgivna så en jämförelse är inte ens att tänka på. Men. Just det där, men. Det må röra sig om dagböcker skrivna av författare som har ordet på sin sida, men under ytan måste det ju ändå röra sig om det privata? Eller har de privat(are) dagböcker som fungerar som avfallspåse och vad som ges ut är det som hänger lätt, löst och ledigt?

Oavsett vilket, med citat som det nedan, så framstår jag som tappad bakom en vagn.
" Jag ska även se allmänt bestämd ut : Det ÄR en bajskorv i min kalsong men om jag inte erkänner dess närvaro finns den inte. Mind over matter, känslan ligger dig i fatet."



Edit : Med hjälp av Google translate framstår jag som ännu mer tappad om än med en viss poetisk twist.
"I will also see generally given out: it is a bajskorv in my underwear but if I do not recognize its presence is not. Mind over matter, the feeling you are in a barrel."

tisdag, februari 02, 2010

Hej hej egoist

Det finns en stackars liten man. Han har ett barn som är helt oönskat från hans sida men som han trots allt försöker älska. Så fint av honom! Så ädelt!
"Mamman skänkte sin vackraste gåva till barnet. Pappan fick sitt liv förstört.

Kvinnans rätt till sin egen kropp kan inte ifrågasättas. Men när hon sätter sin barnlängtan över mannens vilja, har hon då gått för långt?"
källa

Hans självcentrering har inga gränser och enligt uttalande i Sydsvenskan så tycker han att hans nuvarande relation är helt okej men att det inte är den mest fantastiska personen i Universum som han delar sitt liv med.
Egentligen tycker jag att mannen är värd en lusing men eftersom jag är pacifist så föreslår jag terapi.