lördag, oktober 31, 2009


och gott nytt år?
Inte riktigt, men nära nog.
Tanken (för morgondagen) är att jag ska vara proper och tända ljus för att sedan leva rövare som ovanligt väldoftande zombie, men iochmed att min hälsa fastnat i hissen, så verkar allt ligga på uppehåll.
Om det hela går vägen, så blir det dock mitt första Halloween-firande.

torsdag, oktober 29, 2009

Glenn vid din nipple



Splodgy tar upp handsken angående tatueringar och jag känner att jag måste spinna vidare på temat. Dock inte mina den här gången utan en av min mans tateringar.

I början av vår romans, för drygt 10 år sedan, var jag väldigt konfunderad över en sak och det hela var så förbryllande att jag inte kom på att fråga honom hur, var och varför han hade tatuerat Glenn Danzig på bröstet. Visst, han var och är ett stort Danzig-fan men steget från att gilla någon till att göra en ganska tafflig tatuering av Danzig med allmänt sultry uppsyn, det steget är i min värld tämligen långt.

Jag tror att det tog nästan ett år innan jag av en slump fick veta att det inte var Danzig han har på sitt bröst utan zombieflickan Night of the living dead.
Där ser man..

tisdag, oktober 27, 2009

Detta är vad jag kallar dimma!

Vems är sorgen?

Flertalet tidningar djupdyker just nu i tankar kring döden, sorgen och sorgearbetet. Det är tunga dagar och att detta infaller precis innan Alla helgons dag är ingen slump. Att vi tänker på döden nu är kryssat i almenackan. Köp gravlykta, var sedesam, sörj.
I år verkar medias fokus ligga på nätet - hur vi sörjer, var vi sörjer och vem som sörjer. Kan ses som triviala tankar men de uppfyller ändå en funktion och än viktigare, bör fungera som en ringklocka - Vad vill jag?

När du inte längre finns, hur vill du att din nätnärvaro hanteras? Ska du inte finnas eller ska folk få fylla på? Är det okej att det bildas grupper om dig på Facebook? Var går gränsen mellan den person och andras sorg?

Vad som fick mig att tänka till var en kommentar i en artikel kring generationers olika sorghantering.
"Amandas föräldrar och andra vuxna runt omkring tycker att det är viktigt att ungdomarna får sörja på sitt sätt. Åse Johansson är rörd över ungdomarnas egna initiativ.
– Det är ju inte bara nätet. På söndagen efter att det hade hänt, ordnade Sabina en minnesstund på idrottsplatsen.
– Vi skrev ”vila i frid” med lakan och gjorde ett hjärta av ljus. Det kom flera hundra, säger dottern.
– Jag tror inte att vi vuxna hade gjort en sådan grej. Vi har för mycket ... respekt, säger mamman. "
från Sydsvenskan
Vad är respekt och för vem? Handlar det om att man bör bete sig inom givna ramar i respekt för samhället eller för de närhöriga? Är inte den dödas identitet och de sörjandes identitet en viktig del i vad som sker och hur?
Bör man inte respektera de sörjandes rätt att sörja på sitt vis?
Det senare slår an en sträng hos mig eftersom jag själv förnekades tillträde till vetskap såväl som sorg (för ett tag sedan). Jag fick inte veta att en familjemedlem dött och jag fick inte närvara vid begravningen. Det kan givetvis ses som tveksamt när det gäller respekt för den avlidna men även för sorgen i sig. Får de sörjande bestämma över vem som tillåts sörja? Bestämma vem som får vetskap om ett dödsbud? Är det en tävling i sorg? Den som är närmast får sörja mest, högst och våldsammast? Hyra in gråterskor för att vinna extra mark?
"Frågan är hur dessa kommentarer tas emot av de allra närmaste.
– Som anhörig kan man bli glad över att så många visar uppskattning. Men det kan också finnas en risk att de anhöriga inte får ha sin sorg ifred, att andra människor går in och tar över sorgen, säger hon.."
angående sörjande på nätet, Sydsvenskan
Jag förstår inte tanken om ägande. Även om man har sin egen sorg så kan man ju inte äga (ensamrätten till) sorgen efter någon. Du vet ju aldrig vad någon betytt för någon annan, vilka band som knutits. Det är ju inte heller sällan som folk haft olika känslor och band till varandra.
Sorg handlar ju dessutom inte bara om att någon fallit bort utan även om en påminnelse om vår egen dödlighet. Att det finns inga löften om en morgondag. Posten må komma imorgon men du kan inte vara säker på att du är där för att läsa den.

måndag, oktober 26, 2009

pausfågel


Precis lagom efter att jag skrivit något präktigt om att mina gummistövlar höll mig varm, torr och finfin, så fick jag hög feber. Natten har tillbringats i limbo mellan drömmar och hallucination. Det hela blev inte bättre av att jag sett Paranormal activity igår kväll så någonstans i min dröm var jag säker på att min feber var orsakad av att jag var besatt av en demon.
Trots det hade jag närvaron att trycka i mig lite febernedsättande och när jag vaknade imorse var febern "nere" på 39,1 och nu börjar jag känna mig mer som mig själv, om än något seg.

Dock är jag inte riktigt på den nivån där jag kan författa något vettigt, trots baljor med kaffe, så jag tänkte ta tillfället i akt att tipsa om 3 bloggar som jag har slösurfat hela morgonen.
  • Sister Disco där allt får mig helt smitten. Från hennes bakgrund till hennes tintade foton till hennes sminkningar.
  • Lily of the Valley är en favorit i repris. Eller snarare, jag tror mig ha följt samma person på olika portaler.
  • Lady Thirty ritar tufft och hårt. I synnerhet illustrationerna från hennes eget liv är fenomenala.

Och nu Farmville. Ett spel där man inte behöver tänka till utan bara upprepar en rörelse. Som gjort för bakfulla alternativt febertrötta.
Om ni vill får ni gärna säga något übersmart alternativt superinspirerande här för chansen att jag gör det idag är lika med noll och jag skulle behöva bli lite smart by association.

lördag, oktober 24, 2009

Modeblogg


Då det var regnoväder ute hade jag regnstövlar, ett smart val.

Tydligen är jag antingen långt före all trendnissor när det gäller att inse värdet av att ha skor som passar vädret, eller så är jag alldeles för präktig. Iochmed att jag aldrig varit trendig så gissar jag på att jag är Fru Präktig. Det är helt okej för mina strumpor är iallafall torra och jag skakar inte som ett asplöv pga iskalla fötter.

fredag, oktober 23, 2009

Fredagskväll och en kärringtidning


Första barnfria kvällen på evigheters evighet och jag firar med en egen påse blandgodis. För att återta förlorade vuxenpoäng tittat jag på en dokumentär (Boys from Baghdad High) och slöglor igenom en Amelia. Den senare köpte jag enbart på grund av reportaget om kvinnor med mycket tatueringar. Visserligen vore det enklare att köpa en renodlad tatueringstidning men de är fullmatade med uppfixade rockabillypinuppor som alla har samma förbenade svalor. Jag måste erkänna att jag tycker det är mer intressant att se Svenssons tatueringar då de verkar följa färre strikta riktlinjer än hos många subkulturer där alla visar sig vara unika individer genom att kopiera samma stilmall. Därför blev det Amelia, tänka sig!

torsdag, oktober 22, 2009

Ett tips

Kanske är jag lätt fin i kanten eller så har jag helt enkelt fördomar mot kvällspressen (slisk, slask och ointressanta nyheter). Oavsett vilket så tittar jag sällan in på kvällspressens hemsidor. Gjorde dock så idag och hittade följande godbit som jag insåg att jag nog faktiskt innerst inne önskat ett tag:
Ann Heberlein möter Anna Odell.
"– Jag förstår faktiskt inte din reaktion, säger hon med hänvisning till två texter jag skrev tidigt i våras. Du med din egen erfarenhet av psykiatrin – varför trodde inte du på mig?
Jag förklarar att jag först inte visste att hon hade en egen erfarenhet av psykisk sjukdom och psykiatrisk vård. Jag blev arg eftersom jag tyckte att hon reproducerade bilden av den psykiskt sjuke som våldsam."
Oavsett vad man må tycka om Odells konstverk och utspel i media, så är hon tillsammans med Ann Heberlein ändå en av de få som kommit att bli galjonsfigurer för psyksjuka i Sverige. Ett samtal om hur de mötts (och tolkats) av psykiatrin såväl som media.

onsdag, oktober 21, 2009

ekivokt och lågt


Jag vet inte riktigt vilken åldersgrupp Tom och Jerrys läsare är, men efter att ha sett detta i Iggys tidning börjar jag undra.

tisdag, oktober 20, 2009

She's a threenager



Igår fick Iggy lust att leka med min mobil. Hon skulle ta foton, inte jag. Resultatet blev varierande men fokuset förvånansvärt bra. Sedan skulle hon blogga bilderna. Hon skulle ha den "däringa Pola" på sina bilder, så det så. Naturella bilder är för gamlingar.

Mitt i allt gick hon och la sig för att sova med sin sidekick Siggan men när jag såg dessa på skrivbordet var jag tvungen att posta dem. I synnerhet som jag (igår) retoriskt frågade vilka unga tjejer det var vi inte ser i bloggvimlet.
Sammy Roses dotter har också lekt med en digitalkamera och precis som jag tycker hon att det är intressant att se vad barnen ser och vill fånga.

måndag, oktober 19, 2009

Vem är det vi inte ser?

Dagens slösurfande har resulterat i en hel del (ofrivilligt?!) informationsdykande i Blog Awards. Vem som var där, vem som minglade med vem och hundratals bilder där alla flickor verkar se likdana ut. Askblonda, storlek small och inövat leende. Detta ska alltså vara vår unga kvinnliga blogg-elit vi ser. En grupp där det anses mycket förvånande att någon som Foki vinner. En färgglad individ som inte bor mitt i smeten, inte känner någon och som pratar med bred dialekt. Samtidigt är Fokis udda-poäng tämligen få och de rör sig bara kring det yttre om man jämför med den breda massan av unga bloggare. Vad som slår mig mest på bilderna från Blog Awards är inte bara frånvaron av kvinnliga bloggare över 25 utan även kvinnliga bloggare som skriver om annat än egna outfiten, skvaller och inköp man vill göra. Allt handlar om konsumtion. Det visar sig även på Blog Awards där priset för Foto/Designblogg är ett presentkort på 5000:- nagelvård...

Även om VeckoRevyn är en tämligen utseende- och konsumtionsefixerad tidning så är detta en tidning som har en bred publik och detta borde om inte annat reflekteras i nomineringarna av Årets Blogg vilken är en kategori som helt sätts av läsarna. Även där vann Foki, som i stort sett rodde hem hela galan.

Det hela får mig att undra när unga kvinnor reflekterar över livet utanför deras garderob. Jag kan inte tro att de inte funderar över politiska beslut, udda nyheter eller social misär, men när och var görs det? Varför syns det aldrig i bloggarna? Är det på något vis fult, pinsamt eller präktigt att visa att man är mer än senaste sminkpaletten från MAC och armbandet från Cocoo?

(Missförstå mig rätt - jag tycker att Foki är en värdig vinnare. Det är skönt att se att någon som skiljer sig något från genomsnittet kan bli så populär, men samtidigt är hennes blogg mils vidder ifrån Johanna Sjödin och Tanja Suhinina.
Dessutom, för att inte fastna i ett preach to the choir-läge har jag lagt in en bild som tangerar yta- och konsumtionsämnet. Kalla det anpassning.)

Mobilpost

Läser ännu en bra bok (denna om att utmana våra fördomar och bryta upp med förväntningar) innan läggdags och måste erkänna att om även vuxna fått en bok med maten på McDonalds så hade jag varit stamkund!

fredag, oktober 16, 2009

Mammabloggare och di där andra.

Sanna Lundell uttalar sig i Metro angående bloggaren Annika Marklund (i en intervju som rör egna bloggen och Blogawards):
"Hon är lite för ung för mig, men hon är duktig och ambitiös. Jag kan känna igen mig i vissa saker hon skriver".
Sanna Lundell är 30 år. Annika Marklund är 25. Dock är Annika barnlös/barnfri medans Sanna bloggar för Mama.
Det hela ger mig lite dålig smak i munnen och påminner tyvärr alltför mycket om en viss attityd som finns hos alltför många sk mammabloggare* där andra kvinnliga bloggare ses ned på och den allmänna åsikten tycks vara att de fattas något. Bara mammor kan relatera till andra mammor. Mammor är en bättre sorts kvinnor och är allmänt förmer. Bara så att ni vet.


*blogg som mestadels handlar om livet som inte bara förälder utan som mamma, och vad som köps/planeras för barnet.

torsdag, oktober 15, 2009

Bokporr


Just nu är det mycket läsande. Dock inte bara pga studier utan även en hel del annat hinns med. En som tvunget behövdes lånas på biblioteket är boken ovan, Allt var så nyss, som är något jag efterfrågat länge - hur livet ser ut från en pensionärs perspektiv.
Det låter inte som mycket för världen eftersom vi alla känner en handfull pensionärer eller mer, men detta är pensionärernas historia för allmänheten. Inte vinklad för att intressera barnbarn eller filtrerad för att fungera socialt på PROs torsdagskaffe, utan deras egna historier om att åldras. Vilka de är och hur de kom dit. Hur de känner sig i sin egen kropp och sin tillvaro. Allt kompletterat med valfritt material såsom självporträtt, dikter och foton.
Boken är utgiven på Ordfront som även gett ut en annan bok jag måste rekommendera när jag ändå är i farten, Kan du säga schibbolet som fått mig övertygad om att Marjaneh Bakhtiari är Sveriges bästa författare just nu. Jag gillar när allt inte är solklart och en bok får mig att ifrågasätta mig själv och mina tankegångar. Att sedan Bakhtiari är suverän på att väva ihop historier gör inte saken sämre.


(Chilin till vänster på bilden har inget med böckerna att göra utan fick mest följa med för att jag var så förbannat stolt över den.)

onsdag, oktober 14, 2009

finare ord gör det inte bättre


Jag vet inte vilket som är värst - att vår statsminister käbblar som om han gick i högstadiet eller att det behandlas som den största nyheten denna dag när FRA ska klubbas av okunniga politiker?

måndag, oktober 12, 2009

Aluminium studsar bra

Tentaplugg, senildementa inkontinenta katter, blomsterkransbeställningar, sköldkörtelprov och basebollsträ-utlåning. De senaste dagarna har inneburit flertalet saker som antingen är svåra att stava till eller svåra att hantera.

Måste dock erkänna att jag är förvånad över min egen förmåga att hålla mig lugn och sansad. Kanske borde jag tillägga "knacka i trä"?

söndag, oktober 11, 2009

Sett på KG i Lund



"...Och förresten jag har fler läsare än din blogg" är priceless. Dissad av en buske.

lördag, oktober 10, 2009

Ta tillbaka

"Ah, din mamma!" är ett uttryck jag hört allt oftare, naturligtvis i negativ mening, som jag i något missriktad rätts-iver bestämt mig för att återta och claima. Jag fightar väderkvarnar jag! Reclaima dina benämningar!

Eller rättare sagt, jag ska så fort jag tagit min eftermiddagsnap...

Jag borde också återta ordet rugguggla vilket någon börjat kalla mig i kommentarerna. Uggla, vad är det för fel på det? Smart, uppmärksam, beläst. Ruggar, det betyder ju att man byter fjädrar och blir pånyttfödd. Nyfixad smarting. Kanske borde jag ta rugguggla som en komplimang?

onsdag, oktober 07, 2009

hejdå

Morfar klarade 2 månader utan kvinnan han delat mer än ett halvt sekel med innan han kände att det var dags att återförenas.
Bengt dog igår.

Vem bryr sig om en tonårsblondin?

För ett tag sedan var det stora rubriker angående en bloggerska som blivit hotad efter att ha gjort ett något ogenomtänkt videoblogg-inlägg. Rektorn för skolan uttalade sig dummare än dummast om att man inte kunde polisanmäla när det gällde anonyma hot och visade rent generellt noll förståelse.

Nu har det hela tagit en ny vändning och skolan har polisanmält bloggerskan.
Varför? Jo, hon bloggar om vad som hände och säger sin sak. Enligt rektorns egna principer borde hon alltså ha bloggat anonymt för att undgå en polisanmälan?

tisdag, oktober 06, 2009

fulbloggeri

Jag har blivit taggad i diverse Visa upp-uppmaningar så eftersom jag just nu har tid över och inga idéer över vad jag ska göra med den, så kommer de här.

Mitt skrivbord är förvånansvärt välorganiserat för att tillhöra en klant som jag.


Min väska innehåller mest kursböcker, underhållning till Iggy samt det mest nödvändiga i form av pengar och mobil. Enda sminket är en Lipsmackers roll-on med coca cola-doft.

söndag, oktober 04, 2009

Upphittad hund

Hittad vid Kattstödets event i södra Lund. Ung tik, sannolikt Border-collie blandning. Finns hos Hundstallet Malmö och nås via polisen.

lördag, oktober 03, 2009

Dimman


Idag är det två år sedan pappa dog. Det är kanske inte sunt att hålla reda på datum och tidpunkt, men iochmed någons död så händer det ju så mycket mer än att en person försvinner. Allt förändras, men ändå inget. För stunden försätts allt i uppehållstillstånd, livet går på sparlåga och man inser det definitiva i avslutet.
Sedan smyger allt på. Livet kommer tillbaka. Trots att man tror att den brinnande känslan i bröstet aldrig ska försvinna ersätts den av halsbränna, tristess och morgontrötthet. Gråten i halsen blir till förkylningar och snoriga barn fortsätter att vara snoriga barn för det är deras naturliga tillstånd.

Jag läste min (pappers)dagbok för ett tag sedan och insåg hur otroligt länge jag gick i en stum värld där jag grät mig till sömns och pratade med stjärnorna. Utåt sett tror jag att jag fungerade relativt normalt men inom mig var allt grumligt. Minns inte mycket från den perioden alls. Hade jag inte fotograferat och skrivit i min dagbok hade jag inte haft några ledtrådar alls.
Fotot ovan är en editerad version av ett foto jag tog dagen efter att jag varit på bisättningen och tagit farväl. Jag sov över i mitt barndomshem i Sövde. Hade mardrömmar och mådde inte alls okej.
När jag vaknade tidigt, så väntade den här dimman utanför fönstret. Mjuk som bomull smekte den in fåren på ängen. Enstaka Bäh! och kall frisk luft...och helt plötsligt kändes allt okej. Jag kunde inte se något men ändå allt. Som om vi haft ett riktigt farväl och jag inte hade något att vara rädd för. Jag var inte ensam.

Istället för att sörja och således fokusera så mycket på dödsdagen så har jag istället använt den 3 oktober till att ta hand om familjen-dag. Extra alles och extra omtanke. Till och med blommorna fick extra näring...

fredag, oktober 02, 2009

Hotet om eventuell frost tar fram värsta hobon i mig. Det är inte bohochic som gäller utan hobochic, allt för att rädda chilis och pelargoner.

torsdag, oktober 01, 2009

Att undersöka själv eller att hoppas på det bästa?




"Att kvinnor uppmanas att undersöka sina bröst leder till otrygghet, menar den danska forskaren.

– De tvingas hela tiden bli påminda om risken att få cancer och blir oroliga av det. Det hade kanske varit värt det om kontrollen ledde till att färre dör, men så är det ju inte".
från DN



Leder medvetande verkligen till oro eller handlar det om att det blir större press på sjukvården pga alla kvinnor som vill ha en kontroll efter att ha upptäckt en förändring?
Någonstans ringer en klocka om att det inte uppskattas av diverse läkare att kvinnor tar sin hälsa i egna händer och kräver handling, stöd och uppmuntran. Är preventiv egenvård inte positivt?

Kan det inte vara så att en (egen) ökad kontroll av egna kroppen ger människor en känsla av att vara i just kontroll? Att inte bara vara ett offer utan att vara den som handlar och utför? Sitter i styrhytten?

Detta betyder ju inte man ska sätta all sin tilltro till de egna händerna, men jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara något negativt att se över sig själv? Att man skulle undvika det för att slippa eventuell oro verkar bygga på stereotypen om att kvinnor är små våp som bör skyddas från allt farligt inklusive egna kroppen.