lördag, januari 31, 2009

fatta dig kort!

jag trodde inte att jag skulle vara intresserad av nanoblogg men när jag väl registrerade mig så kändes det mer som en utmaning än att vara social alternativt höras. har en viss förmåga att använda alldeles för många ord för att beskriva en kort händelse och enda gången det var något positivt var när man skrev uppsats på högstadiet. sedan dess har det mest varit en nackdel.
microbloggandet fick mig att skärpa mig och nanobloggandet får mig verkligen att hålla mig kort.

Dröm

Drömde inatt att byn jag växte upp i, en by med cirka 50 hushåll, hade blivit smockat med latteställen. Det fanns t.o.m en latte-galleria! Jag var förvånad men ändå glad att den dödfödda orten ändå blivit något mer än att namn på en bykarta.

Huset jag växte upp i var tydligen orginal-latterian och man hade bevarat delar av huset, med våra tillhörigheter, fuktskadade väggar etc som de var, och kallade stilen inte shabby chic utan trashy chic.
När jag stod i kö för att köpa en macka i mitt gamla hus började jag gråta. Allt var bevarat och man verkade slå mynt av husets dåliga stämning och hade personal med matchande humör.Då kommer en barista fram, räcker mig en näsduk och säger "torka dig, det här är inte bra för business".

Drömtydare, vad tror ni?



(edit med förklaring:
Huset ifråga lämnade vi nästan över en natt. En dag skulle vi flytta till ett nytt hus mina morföräldrar köpt (i samma by) och vi lämnade kvar det mesta av möbler och annat lösöre. T.o.m mina nallar och böcker lämnades kvar! En del av huset var avstängt sedan länge (man ville spara in på energikostnader) och den delen av huset lämnades helt intakt till nästa köpare, som fick huset för en spottstyver. Arvet efter min farmor och farfar stod kvar. Motorcykeldelar och allt stod kvar. Affärsdelen av huset var i samma skick som dagen den gick i konkurs.

Huset ifråga är bara förknippat med dåliga minnen. Våld, blod och ångest, men just det att våra saker lämnades kvar har allt stannat kvar som ett stort frågetecken. Huset är sedan rivet, med all säkerhet med en del saker fortfarande kvar.)

torsdag, januari 29, 2009

ett steg efter

läser på DNs hemsida att
"Gromning ska ge fängelse"
och jag måste erkänna att det tar mig några sekunder innan jag förstår vad det handlar om. först är jag övertygad om att det är en felstavning men när jag googlar så har t.o.m Wikipedia skrivit gromning.
hur kom det engelska ordet grooming att bli gromning på svenska?
jag kan läsa mig till att det var DN som myntade begreppet men hur kom det att bli allmänt vedertaget?

vad gjorde du förra året?

Mymlan hade (ännu) en uppmaning på sin sida och även denna handlar om att tänka retrospektivt.
problemet, om det nu kan kallas ett problem, är att det känns inte som ett år var så länge sedan. därför kör jag med en vad skrev du den 29 januari de senaste 3 åren. kanske visar det på mer bredd? kanske har jag mognat något och kanske har jag, kryss i taket, kanske ändrat åsikt?

2008 handlande om något så enkelt som en fundering kring raggsockor och varför de inte finns i kvinnostorlekar. jag skrev även en post där jag ifrågasatte min egen ryggrad då jag sprang och gömde mig efter att vi mött ett gäng män utrustade med diverse vapen och tillhyggen.

2007 handlade om hur stort begreppet feminism är och hur många olika uppfattningar som ryms under samma tak. en annan post samma dag ifrågasatte tanken att lämna skriftliga omdömen på barn som precis börjat skolan.

2006 skrev jag rent tekniskt inget den 29 januari så jag räknar med vad jag skrev dagen efter. den 30 januari var det om mediahysterin kring Anna Sjödins krogbråk. intressant är att hon sedan dess försvunnit ur det kollektiva medvetandet och jag gissar att en del måste googla namnet för att ens förstå vad det handlar om.
jag skrev även om konsten att fylla i blanketter till myndigheter samt en ganska trist uppräkning om vad för slags mat jag gillar ackompanjerat med följande bild.


hur kan man sammanfatta det hela?
förutom insikten att jag skriver färre inlägg numer och har 1/4 så många besökare, så tycker jag mig även se att jag fortfarande är usel på att sätta rubriker på mina inlägg samt att mina kunskaper i Paint.net fortfarande inte förbättrats ett dugg.

onsdag, januari 28, 2009

bantning


från SvD angående marinen

jag måste erkänna att jag missuppfattade rubriken och det tog mig ett tag innan jag fick ihop det. jag vet inte om det beror på mitt intellekt, för lite kaffe eller om det är en förvirrande rubrik.

tisdag, januari 27, 2009

stofilvarning

det finns så många bra bloggar. det går sällan en dag utan att jag upptäcker en ny att lägga till i bloglines.
tyvärr har de senaste dagarna gett mig sur smak - alla bloggare som pratar i tungor om modeveckan. folk som inte skriver om något nyhetsrelaterat annars får för sig att skriva om vad som händer på modeveckan.
varför?

jag känner mig helt klart som en gammal stofil.


edit:
Hanna Fridén försöker ge en känga i motsatt riktning, dvs folk som "ser ner" på modebloggerskor och vad hon kallar "kvinnliga intressen":
"Återigen. Det är inte förnedrande för mig att bli klassifiers som en modeblogg. Vad som är illa är hur folk behandlar ett så kallat feminint intresse. Det är tröttsamt att en kvinna måste vara en slags pojkflicka för att få respekt eller för att uppfattas som någon med en hjärna. Det är tröttsamt att allt som är kvinnligt ska stämplas som skamligt. Även killar som sysslar med mode blir genast stämplade som blåsta, ytliga puckon för att de valt ett "feminint" intresse istället för att knacka med datorer, exempelvis."
så det finns en term som heter pojkflicka år 2009? samma kvinna hävdar att det är nedsättande att det kallas tjejbloggare? vad är skillnaden? varför är det okej att se sig som überfemme men att samtidigt se ner på de som inte delar samma intressen?
det finns alltså s.k feminina intressen? är det kvinnligt att uppskatta ytlighet?

en läsare som kallar sig Fredrik kommenterar bla med
"Håller med. Kvinnor kommer aldrig erhålla jämställdhet genom att nedvärdera "kvinnliga" aspekter av sig själva och samhället till förmån för manliga diton. Att försöka vara mer man än männen är nog ganska dömt att misslyckas."
återigen, det poängteras att kvinnor som inte har vissa intressen försöker vara män och alla kvinnor har en inre kvinna som bara längtar efter att få frossa i mode, smink och assecoarer?
alltså är min fråga om vad som är så intressant med modeveckan (att det går före alla andra nyheter) ett tecken på att jag förtrycker min inre kvinna?

söndag, januari 25, 2009

den sjuka pöbeln?

i SvD tar Hanna Fahl upp samma sak som hon och Maja Asperö Lind gjorde i ett radioprogram nyligen : att det går mode i sjukdomar och diagnoser.
"Nuförtiden är det ingen som skäms för en släng av bipolaritet eller panikångest. Och att läkemedelsindustrin nu beslutat sig för att våra tarmar och intima slemhinnor är redo för exploatering, är ett tecken i tiden"
a) man får inte en släng av bipolaritet. det är något de flesta får brottas med resten av livet.
det är som att säga att någon får en släng av diabetes.

b) fibrer är inte bara för de förstoppade utan fibrer har ett annat skäl vilket också är skälet till att produkter som bran flakes och kruskakli finns : fibrer hjälper kroppen att ta upp näringsämnen. för mycket fibrer har motsatt verkan.

c) laktosintolerans testas på sjukhus via ett utandningsprov alternativt blodprov.

istället för att säga att det får inflation i sjukdomar och diagnoser skulle jag vilja säga att det går inflation i att förkasta diagnoser och bete sig som en överlägsen primadonna.

bloggare synonymt med att vara anti?

har funderat på en kommentar jag fick häromdagen (till inlägget nedan). personen bakom kommentaren var kanske inte så vänligt inställd, men hade ändå en intressant frågeställning:
"Snälla, sluta vara så jäsikens förutsägbara när det gäller jämlikhetsfrågor. Att någon stackars anställd på den politiskt korrekta DN måste lisma med, är ju en sak, men du som bloggare måste kunna hålla litet större armbågs avstånd än så."
är bloggare synonymt med att vara anti? att alltid vara avigt inställd eller enbart på sin vakt?
jag anser att man bör filtrera all information men samtidigt så är alla personer en påse av erfarenheter och åsikter. det kommer ju alltid att lysa igenom.
att vara anti känns som en tonårsrevolt så man tycker sig leva i ett utanförskap. inte för att man faktiskt gör det utan för att det har med tonåringens behov att frigöra sig. efter några år avtar det behovet och när man närmar sig trettio så har man byggt upp sina egna upp egna uppfattningar som dock kommer att ändras genom åren beroende på vad man är med om.
mina åsikter må vara förutsägbara men de är mina. att de verkar förutsägbara baserat på debattartikeln du precis läst är ju ganska logiskt eftersom artikeln i fråga handlar om något jag håller med om. läser du en debattartikel som handlar om fördelarna med fildelning så kommer du att hitta bloggare med samma åsikt. det är inte förutsägbart utan ganska självklart.

feminister är ingen homogen grupp men vad som enar oss är ju att vi i grunden har samma åsikter. bloggare är definitvt ingen homogen grupp och jag tror att majoriteten inte har någon brinnande lust att vara anti etablissemanget bara för att.


(sedan tror jag att du har fel angående författaren till artikeln. hon är mig veterligen inte anställd hos DN.)

fredag, januari 23, 2009

ain't no Gry Forsell

jag har aldrig sett Let's Dance. chansen att jag ser den är lika med noll. jag förstår inte konceptet eller intresset.
däremot har jag inte kunnat undvika att Kitty Jutbring är med och mestadels på grund av alla löpsedlar men även i hennes blogg på Djungeltrumman.
man behöver inte läsa mycket någonstans för att inse att Kitty har lite för mycket ballar för ett sådant sliskprogram. hon går inte att stöpa om till en gullig Gry Forsell-lookalike utan ser ganska nöjd ut i sina egenhändigt skapade kreationer som har fler färger än regnbågen.
det hela har uttryckts bättre i DN
"Let's dance" avslöjar plågsamt tydligt hur olika deltagarnas prestationer bedöms. Jämför förväntningarna på en kvinna i ett dansprogram med förväntningarna på en man i ett dansprogram. Då förstår vi varför Kitty Jutbring fick sämst poäng. Vi tycker ju att det är så härligt att över huvud taget se en kille på dansgolvet att våra sinnen fylls av överseende med hans svårigheter. Samma blida blick gäller inte kvinnorna. I synnerhet inte om de dessutom tar för sig, kommer med rappa svar och väljer sina egna kläder. Då uppfattar vi en bråkig person som tar plats, ger uppkäftiga svar och sticker ut för att jävlas."
skrivet av Sonja Schwarzenberger i DN

torsdag, januari 22, 2009

Ica skrämmer mig

jag förstår att Ica försöker vara mer familjära numer. reklam med folk man ska lära känna. reklam som ska bli som en tvålopera. reklam man vill se.
men är det här inte mer skrämmande än roligt?

hela annonsen är som en
finn 5 fel.

(annons från Lokaltidningen Lund)

onsdag, januari 21, 2009

lämpligt för en kvinna?


igår kväll läste jag något som fick mig att fnittra rejält. så bra att det nästan borde tryckas på en tröja, ha på en vimpel och sätta som en pin på jeansjackan.
"God karaktär finns hos alla slags människor, ty både en kvinna och en slav kan vara goda, fastän kvinnokönet nog är sämre och slavarna värdelösa som grupp.

För det andra bör karaktären vara lämpad efter person. Det är möjligt för en kvinna att vara tapper till karaktären, men det är inte lämpat för en kvinna att vara manligt tapper eller skicklig."
ur Om diktkonsten av Aristoteles
ibland känns det som om detta skulle kunna vara skrivet idag och inte för 2300 år sedan. ta bara upp ämnet kvinnliga brandmäns vara eller icke vara och du får höra precis samma sak men med andra ord.

tisdag, januari 20, 2009

spelar du WoW?

print screen från SkD 20/1 kl 23.03. filter tillagt av mig.

jag vet inte om det är så att Skånska Dagbladet inte riktigt har fingret på pulsen eller om de är så fiffiga att de försöker surfa på ett känt varumärke, men oavsett så får de mig att fnittra lite. tänk er diskussionerna kring Wow på släktmiddagen?!

vårt bråk? din syster!

jag läste tidigare (i en blogg ) att inlägg om Gaza är det tråkigaste man kan se i en blogg. på sätt och vis kan jag förstå tanken. inte bara är det förbannat tungt att läsa utan det blir lätt naivt och klyschigt. jag vill ha fred (och en semla tack)
samtidigt kan jag inte låta bli. jag är väl medveten att jag har inte den statsvetenskapliga kompetensen att ens göra en gissning om vad allt handlar om, men jag tror inte på att hålla tyst. den dag man slutar se sig omkring är den dag man slutar leva.

vad jag ville uppmärksamma var ett inlägg av Ola Larsmo som tar upp något många verkar glömma alternativt förtränga när det gäller konflikten Hamas - Israel.
"I ett "vanligt krig" uppstår flyktingströmmar. Men ur Gaza kommer ingen ut."
från Inget vanligt krig i DN
oavsett vad man tycker om parterna så står det kvar i fetstil - det är folket som får bära bördan.
de har suttit fast på en liten yta utan någon som sett till deras bästa. det har sällan rört sig om strategiska mål utan det är hem, skolor och sjukhus som slagits ut.
det är som om man skulle leta upp grannens syster och slå ner henne för att grannen lämnade kvar klorin i tvättmaskinen. logiken har trillat.

måndag, januari 19, 2009

fixa bygga dona



jag har ett sådant sug efter att fotografera att det riktigt kliar i fingrarna på mig. det är givetvis en bra känsla. vad som inte är lika bra att jag inte alls har tid att fotografera. än mindre att arbeta analogt med någon av mina gamla mellanformats-vänner.

att anteckna idéer fungerar inte. en idé kommer inte att tolkas på samma sätt om några dagar. visserligen kan det vara en bra sak, men oftast blir det att man inte förstår vad man menade och förkastar idéen för att istället stirra in i väggen.

däremot är det ont om orden just nu. det är mest i sms-format till väner jag inte känner. 140 tecken nonsens. bloggy underlättar.

lördag, januari 17, 2009

hemmafru leker hemmaman


gårdagen spenderades skruvandes ihop diverse IKEA-möbler till Iggys rum. jag svor mindre än jag trodde jag skulle behöva göra, men i gengäld tog det längre tid än jag hade beräknat.
natten ägnades åt att övertyga Iggy om att det gick att sova i den nya sängen.
denna dagen kommer att ägnas till att återkomma till sinnes fulla bruk. jag hade tänkt måla färdigt Patrick Stjärna (SvampBobs sidekick) idag men det hade motverkat syftet att återkomma till mina sinnes fulla bruk.

fredag, januari 16, 2009

höja insatserna?

Hamas har viftat med en, om inte vit så iallafall beige, fredsflagga och föreslår en kortare vapenvila.
"Israel avvisar flera av de villkor för vapenvila som Hamas lagt fram. Israel har bland annat en annan uppfattning om hur länge vapenvilan ska vara och om vem som ska sköta kontrollen av Gazas gränsövergångar, säger israeliska och västerländska källor till Reuters. "
från Sydsvenskan
kan man med gott samvete neka en vapenvila för att man ogillar tidsramen för den? borde inte fred, om än tillfällig, vara optimal? riskerar man hellre fler liv än accepterar ett sämre erbjudande än det man hoppats på?

det må vara naivt tänkande från min sida men jag kan inte förstå logiken. är det inte bättre att ta framsträckt hand än att neka och hänvisa till att man vill ha mer än bara en hand?

onsdag, januari 14, 2009

göra inbrott vettja!

tidigare ikväll hörde vi ett larm. tänkte inte mycket på det utan fortsatte hundpromenaden. drygt en timme senare återkommer vi till platsen och larmet är fortfarande igång.
vi bestämmer oss att kolla vad det är och se om man bör ringa vaktbolag eller annat. huset ifråga är en gammal psykavdelning på St Lars som nyligen var ett tillfälligt studentboende men som nu står tomt.
det luktar konstigt runt huset ifråga och det verkar vara ett brandlarm som tjuter, så vi ringer SOS alarm från en mobil. de ber oss se efter om det brinner och om det inte gör det, ringa vaktbolaget som ansvarar för huset.
batteriet på mobilen dör och vi använder oss av min mobiltelefon.

ringer vaktbolaget vars klistermärken finns över hela huset och de säger sig inte ha något med lokalen att göra. blir tillsagd att ringa SOS alarm igen om vi är osäkra vad vi ska göra.

ringer tillbaka till SOS alarm som frågar samma frågor en gång till och säger att om det är ett brandlarm borde det varit kopplat till brandkåren. de ber oss kolla över huset och på vår väg runt ser vi att det är ett fönster öppet och det luktar konstigt. då frågar SOS alarm mig om jag kan gå in i huset varav jag svarar att nej, det är ju igenbommat. får då frågan om det inte finns något sätt för mig att ta mig in i huset.
här blir jag lätt konfunderad. jag har ringt angående ett brandlarm, säger att det luktar konstigt om ett låst hus och bli uppmanad att göra inbrott för att se vad som står på?

jag svarar att Nej, jag kan inte komma in i huset såvida jag inte bryter mig in och samtalet avslutas med att Nej, vi kan inget göra och jag kan likväl gå hem.
vi pratar med folk i grannhuset, vilket är ett äldreboende, och de bestämmer sig för att ringa sitt vaktbolag eftersom de anställda tycker att det luktar konstigt och dessutom tjuter det något fruktansvärt.

på vägen därifrån får jag ett samtal från vaktbolaget jag ringde. de berättar att huset står tomt efter att Universitetet sist hyrde det och att de inte varit ansvariga för huset på många år. de hade precis hört av sig till SOS alarm som sa att de inte fått någon anmälan om adressen men eftersom jag hade sagt att jag tyckte det luktade konstigt, skulle vaktbolaget ändå skicka förbi en bil. jag kunde gå hem med gott samvete och de skulle ringa om det var några frågor.

2 samtal till SOS alarm från 2 olika mobiltelefonnummer angående något som inte må ha varit brådskande men som kunde ha varit. ingen vidarkoppling till lokal polis eller brandkår. ingen registrering om att vi ens ringt eftersom vaktbolaget fick höra att ingen hört av sig om någon incident på adressen.
dessutom verkar SOS alarm uppmuntra mig att själv ta mig in i ett okänt hus för att undersöka om det brinner alternativt är en gasläcka?

nästa gång något händer så tror jag att jag struntar i att ringa SOS alarm. det hade varit mer effektivt och givande att ringa lokala PRO.

de dödas revolution

"Precis som andra svenskar i Gaza vittnar han om hur elen kommer och går. Ibland finns det inget vatten i kranen och nu börjar matpriserna stiga.
- Det finns bara småsaker i affärerna och det är inte alltid som det är öppet, säger Ramsi Masri.

- Priserna har blivit högre än i Sverige. Före kriget var allt väldigt billigt. I dag kostar en liter mjölk cirka 50 kronor. Jag förstår inte hur människorna klarar sig, säger han."
från DN
man kan inte låta bli att undra vad tanken egentligen är?
handlar det verkligen fortfarande om att få Hamas att upphöra med sitt våld och erkänna Israel, eller försöker man svälta ut palestinierna från Gaza? ringer det ingen varningsklocka? det är ju inte Hamas som slås ut utan civilbefolkningen som tar skada. förväntar man sig att ett nedslaget och utmattat folk ska revolutionera mot sina ledare?

tisdag, januari 13, 2009

mobil som vägrar samarbeta och känna kärlek

jag skrev ett långt inlägg inatt. ett email från min telefon. vaknade imorse och såg att telefonen numera vägrar skicka email. vet inte om jag orkar ta itu med det. ringa Telia, vänta, vänta, vänta för att fråga vad som hänt eftersom jag inte kan emaila en gång varannan vecka som jag brukar. emaila till min blogg. det skulle kunna vara lektion 1 i hur man får kundtjänstpersonal att skratta.

iochmed att jag inte kan emaila så kan jag inte heller posta mobilbilder när jag tar dem utan måste hem till datorn för att aktivera bluetooth. tröttsamt, men är det värt en telefonkö hos Telia?

inlägget inatt handlade om saknad, kärlek och drömmar. låter som rosor, romantik och mr Darcy på en fin vit springare men handlade om något helt annat. kan inte lura ur det ur mobilen genom bluetooth och orkar inte hämta usb-sladd för att leta reda på misslyckade email i utkorgen.
ett ilandsproblem utan dess like, men dock något som irriterar mig.

bilden ifråga föreställer vad som verkar bli en av Klostergårdens vanligaste tags vilket dessutom råkar vara en tag jag gillar. fungerar dessutom bra som illustration till inlägget jag inte kunde posta.



edit: kanske borde stavfelet i rubriken få mig att inse att jag borde inte blogga när jag borde sova eller sova när jag borde blogga. eller någonting.

måndag, januari 12, 2009

favoritdikter

niotillfem frågade sina läsare vilka deras favoritdikter var. naturligtvis kom klassikerna fram. de klyschiga klassikerna som man ska läst och ska gilla. som klyschig 18åring gjorde jag mitt specialarbete om just Sylvia Plath. arbetet hette Dikten och döden och det är något jag alltid kommer få leva med då det är nedtecknat i mitt avgångsbetyg. rödvinsdjup tonåring, vi har alla genomlevt det men de flesta går vidare utan att behöva påminnas om det.

däremot kan jag inte låta bli att fundera över vad som gör en bra dikt? är det känslan du får när du läser den första gången? är det ett samspel mellan ord och författare som ger dikten liv? skulle en dikt av Sylvia Plath fortfarande vara densamma om man inte visste något om författaren och dess öde?

mitt svar angående favoritdikt är kanske något udda. det är klassiker men kanske inte klassiker som anses passa in i populärkulturen. båda två är dikter jag upptäckte innan tonåren men som jag kan komma på mig att recitera när som.

Kung Liljekonvalje upptäckte jag via en bok av Maria Lang. boken har jag sedan länge glömt, men dikten av Gustav Fröding lever kvar. mumlade den tyst för mig själv senast i morse när jag gjorde kaffe.

dikt nummer två är Till förruttnelsen av Stagnelius. det som slog an var hur döden beskrevs som något kärleksfullt. något som var väntat och efterlängtat. döden var inte den onda boven som rövade bort allt utan räddningen.
2:a versen ur dikten:

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o Flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas här uppe, men lycklig jag bliver
där nere hos dig.

söndag, januari 11, 2009

käftsmäll för fred?

varenda dag står det i tidningen att idag har det varit den våldsammaste dagen hittills i Gaza. idag är blodigare än igår men om gårdagen var hemsk, hur mycket hemskare kan det bli? finns det en skala?

det ger mig ont i magen att se rubrikerna och än mer ont när jag inser att jag har det enkelt - jag kan välja bort händelsen ur mitt liv. titta åt vänster, titta åt höger och allt är bortglömt.
kanske borde man få en rejält käftsmäll så att man donerar sin själ för det goda och blir ett vandrande fredsmärke? en mänsklig sköld. frågan är bara om det fungerar? är det någon som bryr sig om kött och blod längre? bryr man sig bara om det är
rätt blod?
svenskarna måste evakueras men vi lämnar kvar alla andra. borde det egentligen inte vara tvärtom? evakuera alla som är vandrande måltavlor och lämna turisterna. turister är västerlänningar med feta plånböcker, dem vill ingen skada.

-------------------

DN har en läsvärd artikel om hur vi kan få ord direkt från källorna, folket som lever mitt i oroshärden. givetvis talar vi om bloggare.

lördag, januari 10, 2009

på lotten


det har varit 13 minus. det har regnat, snöat och allt har frusit för att sedan tina till en sörja liknande billig chokladmousse.
trots det har min amerikanska land cress inte bara överlevt utan även frodat! däremot tatsoikålen som brukar överleva skånska vintrar har lagt sig ner och dött.

ikväll blir det sallad. mycket egenproducerad sallad.

fredag, januari 09, 2009

ett sug efter uppbrott


man kan vara sugen på en god kopp kaffe och ibland är man riktigt sugen på något sött, men kan man vara sugen på en skilsmässa?
enligt SvD så kan man det.

torsdag, januari 08, 2009

inga svar, bara reflektioner


även om man inte skulle kunna tro det, med tanke på hur världsfrånvänd jag är, så har jag precis som de flesta andra kvinnor någon hangup kring min egen kropp, hur jag ser på den och hur andra må tänkas se den.
precis som för de flesta andra kvinnor så handlar det inte om verklighet utan just vad man tror
sig se och tror sig veta. små fel man inte visste sig ha förrän man en dålig dag insåg att det var just det där som stod mellan en själv och världsherravälde.

ju äldre jag har blivit, desto mer har jag lärt mig att uppskatta min kropp. den fungerar både som verktyg såväl som klädhängare. ibland, med rätt ljus, kan den t.o.m se ganska artsy ut.

Tanja har skrivit ett utlämnande inlägg om kroppen och psykets, evinnerliga kamp. mind over matter, om man bara har disciplin så inte bara kan man utan blir man det man önskar.
jag vill se ut som Kate Moss i ett par jeans för 8-åringar, alltså ska jag se ut som Kate Moss och gör jag inte det så är det något förbannat fel på mig.

onsdag, januari 07, 2009

generationsfråga?


en stad som är full med affischer på elskåp och klistermärken på lyktstoplar, det ser jag som en levande stad. bevis på att något händer, att folk engagerar sig och att allt inte händer på de fina arenorna. när man pratar om nolltolerans mot affischering har jag svårt att förstå orsaken. jag inser att det kostar att rensa upp efter allt papper, klister och tejp, men jag kan inte annars se vad det är man är emot.
"Sofia Nerbrand, chefredaktör och vd för tidningen Neo, tycker dock att det finns en poäng med att få bort affischeringen som hon anser förfular staden.

– De trasas sönder på lyktstolpar, elskåp och andra ytor, säger hon. Och i dag finns faktiskt andra modernare och billigare sätt att synas: internet, chattar, Facebook, e-postlistor och så vidare. Pappersaffischer känns passé."
från DN
problemet med internet är att om man inte vet vad man letar efter, så hittar man inget. man måste redan veta vad som är på gång för att söka vidare.
internet är så otroligt stort att ens vardag på nätet blir ett väldigt litet rum. Facebook bjuder inte heller på många överraskningar. det blir nischat utifrån vem man känner och vad de gillar.

jag gillar att se information i stadsmiljön. det ger livslust men också lust att stanna upp och läsa. intryck, design, information och inspiration i form av färgklickar här och var. det blir en naturlig paus i en hektisk del av staden där man vanligtvis sällan uppehåller sig utan skäl. i centrum är man alltid på väg någonstans, men en färgklick på ett elskåp får en att stanna upp, tänka och le.

psst, bloggtips


idag överlåter jag tänkandet till någon annan eftersom jag inte fått sova inatt.
detta är en sådan dag då jag läser. tittar och slöglor. därför lite av vad jag kollat in än så länge

läsdagboken:
precis vad det låter som. kan inte förstå att jag missat den här då det inte bara är precis vad jag letat efter utan även vad jag själv funderat på att ha som projekt.

orange go lucky:
illustratör som inspirerar och skänker bort roliga idéer. projekt att ladda ner.

penguin & fish:
bra inspirationsblogg som letar upp allt inom design, konst och hantverk som man själv har för dålig koll på.

pikaland:
en blogg i samma kategori som den ovan men som även driver ett litet projekt där man kan köpa små konstpaket.

jag & min kompis:
svensk fotoblogg som emellanåt knockar mig totalt.

obsessive consumption:
en blogg som går ut på att allt som köps ska ritas av. excellent i tanke och utförande.

cirkusflykten:
obeskrivbar blogg som är mer, ja vad som, än en blogg.

orchidpussy - för att könsord gör livet mindre jävligt:
förutom att det är bästa namnet på en blogg någonsin, så är det även en skön blogg.

djur är söta:
ännu en blogg med ett ytterst bra namn som blir än bättre när man inser att det knappast är någon dussinblogg det rör sig om. hennes inlägg om våldtäkt borde läsas av fler.

vi som aldrig sa sexist:
smarta inlägg som får mig att känna mig naiv men som samtidigt ger mig en puff mot att bli en klokare människa. ibland behöver man inte bara tänka efter före utan även efter.

tisdag, januari 06, 2009

"Äh, det är röd dag, det är ingen som lyssnar"

står och diskar med radion på. p3 Populär som vanligtvis brukar vara ganska bra. inte för lättsamt men inte för djupt och med en hel del skratt.

"Äh, det är röd dag, det är ingen som lyssnar"

idag pratar man bla om modediagnoser och helt plötsligt har man glidit in på någon konspiratorisk våg där allt är ett tillfälle för läkemedelsbranschen att få hypokondriska individer att köpa och använda mer läkemedel. först tar bisittaren, Maja Asperö Lind, en lätt spark åt bipolär sjukdom som diagnos och verkar avfärda den som vanliga humörssvängningar. sedan fortsätter hon med Lamotrigin och dess like, för varför skulle deprimerade behöva epilepsimedicin? kanske för att en medicin kan ha mer än en verkan? kanske för att ett av de andra alternativet för bipolär, Lithium, är ett tämligen stort projekt att sätta igång då det har stor påverkan på kroppen?
sedan går det helt utför och man råkar köra över Kasam-testen som används runt om i vården när det gäller psykiska och social problem.

kära Maja Asperö Lind, bisittaren idag : man kan ju inte döma ut ett test, en medicin eller en diagnos, för att det finns folk som missförstår, missbrukar eller felanvänder dem. det är lika vettigt som att döma ut en hel radiokanal för att de tagit in en kass bissittare.



måndag, januari 05, 2009

efterklok utan något att säga

Blogger har haft hicka nästan hela dagen och jag borde haft vett nog att skriva i Live Writer, spara och ladda upp senare, men tyvärr är man oftast efterklok.
jag vill därför bara meddela att egentligen hade jag mycket att säga idag om vitt skilda ämnen men jag har redan glömt vad det var. slår vad om att jag kommer minnas det precis innan jag ska somna.

nu förstår jag åtminstone varför nördarna i 80-tals serier alltid hade penna och anteckningsblock antingen om halsen eller i fickan. det är ett mode som gärna får göra comeback!

söndag, januari 04, 2009

mer hippie än Gandhi


såg att Deeped återuppmärksammat de politiska testen och bestämde mig för att göra om ett av dem. det har gått ett tag, mycket vatten har runnit under broarna och emellanåt känns det som om än mer har regnat från himlen..

resultat blev ungefär vad jag minns att det blev förra gången och denna omgångens tillägg,
Erlandssons Political chart som fungerar lite som en add-on om integritet, visade inte heller på något som förvånade mig.
däremot kan det tänkas förvåna eventuella besökare men jag tror inte att det är en särskilt stor chans. jag må inte skriva så många politiska inlägg längre, men de jag publicerat har varit ganska tydliga i sin ton. däremot kan det ta emot om att skriva om politik eftersom jag skriver i en blogg som har relativt få läsare och majoriteten av de som läser verkar ha om inte samma så iallafall liknande syn på livet och samhället som jag. politik är till för att diskuteras och om man inte får hjälp med nya synsätt och infallsvinklar, så blir det bara tristess. politik i sig är aldrig tråkigt men det behöver bränsle i form av intresse, engagemang och en vilja att göra sin röst hörd.

det har pratats en del om att politiska bloggar numera kommit att handla mer och mer om borgerliga bloggar. det har t.o.m dragits slutsatsen att det finns om inte färre vänsterbloggar så iallafall färre vänsterbloggar som håller en hög klass.
kanske är så fallet men jag tror att en annan förklaring kan vara att det finns många små vänster(orienterade) bloggar som inte syns eller tar plats. man nätverkar inte på samma sätt och skriver inte så mycket för att påverka opinionen som för att reda ut sina egna tankar.
fast, vad vet jag, jag är ju bara en sådan där piratpartist...

oskyddad stridstupp

tog mig tiden att fixa till pianot (en bärbar LG med svart pianolack) tidigare ikväll. den har varit utlånad eftersom vi mestadels använder den som slösurf-dator i soffan.
skulle hitta rätt nätverk när jag får syn på följande tupp:

lördag, januari 03, 2009

mitt skötebarn behöver ny sparkdräkt

jag har, sedan länge, insett att bloggens layout är något trist. visserligen kan det tänkas reflektera innehållet, men jag känner ändå behovet av att göra något nytt. tycker mig ha ha alldeles för många idéer men för lite om kunskap om vad, hur och varför, men samtidigt är jag medveten om att det kan bero på att jag egentligen inte hittat en idé som passar mig. det är en sak att drömma, en helt annan att genomföra.

därför, tips på snygga personliga blogglayouter. inga themes utan folk som har gått utanför ramarna och gjort något eget. jag tänker givetvis inte rippa någons design utan är mer intresserad av att se hur andra tänker.

fredag, januari 02, 2009

mod


I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psyk­akutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och docenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskrisar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer.

Ofta ensamma. Oftast ensamma.
Ann Heberlein, citat från Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, i Sydsvenskan

psykakuten som nämns i texten ligger 5 minuter ifrån mitt hem men jag har aldrig varit där. inte för att det inte funnits tillfällen då jag tänkt tanken att jag inte bara borde utan att jag måste, men jag har aldrig haft modet. det är kanske inte något man förknippar med psykakuten, mod, men det är det som behövs. att lämna allt man har och mest av allt, allt man är, och överlämna sig till psykvården. om än så bara för stunden, så är det ett utsatt läge. man blottar allt för okända men även för omvärlden. man outtar sin sjukdom genom att gå dit.

sommaren 2007 önskar jag att jag hade haft modet för kanske hade det gjort 2 kaotiska månader mer hanterbara, men jag saknade modet. istället kokongade jag mig. antecknade alla känslor och tankar. emailade alla läkare och terapeuter jag haft kontakt med och bad om hjälp.
några månader senare hade jag fått hjälp, en ny diagnos och nya mediciner. slutet gott, allt gott, allting i pillerform. jag kan dock inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade gått till psykakuten. hade det hjälpt mig där och då?

kvinnan vars bok citatet ovan kommer ifrån har samma sjukdom som jag och jag tror att jag måste läsa den för att finna alternativa vägar till ett frisk(are) leverne. vad som fungerar för mig just nu känns som en tillfällig lösning. något som fungerar för att jag just nu är i ett mellanläge.
i nuläget har jag inte träffat min läkare på månader. min terapeut på ännu längre. den förra vill jag helst bara se för mina recepts skull. den senare kan jag känna behov av att se men vad jag inte känner är ett behov av är känslan jag får efter att ha haft en session - helt bedrövad. man borde känna sig upplyft och att man är på väg någonstans, men 45 minuters reflekterande över mitt mående och vilka fällor jag bör undvika, ger motsatt effekt. jag blir rädd för mig själv och ifrågasätter allt jag är och står för.
vårdkontakt blir lätt ett sätt att gräva ner mig i sjukdomen. att istället för att gå sakta men säkert börjar jag trippa fram, livrädd för att ramla.

kanske kan Ann Heberleins bok hjälpa mig hitta nya sätt att se på min situation utan att jag fastnar i ett sjukdomstänkande. det är förhoppningen.



edit:
även DN har uppmärksammat Ann Heberlein och hennes bok.
deras artikel låter även en inte helt ovanlig reflektion kring bipolär sjukdom komma fram - att allt inte är så svart på vitt utan är ibland väldigt grått och ibland helt osynligt. det kan vara väldigt svårt för omgivningen att se vilket läge den sjuke är i men även svårt för den sjuke att förmedla vad som händer.

"- Skulle jag beskriva mitt grundtillstånd just nu är det depressivt, men jag kan också skifta väldigt mycket över en dag, vilket jag tror är förvirrande för människor. Det är också oerhört svårt för mig. Jag försöker berätta för folk i min omgivning att jag mår väldigt, väldigt dåligt just nu. Samtidigt kan jag sitta i "Carin 21.30" och glänsa. Om en människa ser det tror hon kanske att jag ljuger, men det gör jag inte. Så snabbt skiftar det. Jag känner mig ofta som ensammast i världen, för jag kan inte förmedla det här."
Ann Heberlein i DN


bitter och fattig, fattig och bitter

printscreen från Sydsvenskan 00.17 090102. fokus lagt av mig

det är någon som snubblat över tangenterna på Sydsvenskan men jag måste erkänna att i verkligheten känns 412:- inte helt främmande.
man kommer ju trots allt tydligen få lägga till 110:- på priset på ett pendelkort som tidigare kostade 580:-.

jag har något svagt minne om att man pratade om att resor för studenter skulle bli billigare detta året men om man samtidigt höjer månadskortet så kraftigt, så borde det ju i slutändan innebära en höjning av priset även för dem?

edit:
är detta en blunder av Sydsvenskan? kostade ett pendlingskort mellan Malmö-Lund 580:- så som de skriver i sin artikel? enligt mitt kvitto kostade det 640:- och likaså gör det enligt Skånetrafikens hemsida.
slutsats - man ska inte alltid tro på vad man läser i media! inte ens om man är bitter och fattig!

torsdag, januari 01, 2009

vad säger detta om mig

sista posten för året handlade om Blondinbella.

första posten för nya året kom nästan att handla om hur jag avskyr fyllon som tror de är roliga och att det därför borde vara alko-test på fyrverkerier. men, eftersom nya året började med en magsjuk lillflicka, hann ursinnet rinna av mig och allt jag har nu är en hängig lillflicka och en hund som blev rädd för raketer 2 timmar in på det nya året.

året slutade dock med en skön känsla. på promenad med hunden i gula Etnies på hårdfrusen mark fick jag plötsligt lusten att börja springa igen. fel skor, fel kläder för fel väder och helt fel med tanke på hur jag mår, men just lusten gav mer lust till allt.

rent tekniskt slutade året med en lugn kväll. jag sov bort halva dagen i ett desperat försök att hitta tillbaka till orken och resterande tillbringades i skönt sällskap med lugnt folk, god dricka och brottandes med en extra hund.