torsdag, maj 31, 2007

jag vet inte vad som tog åt mig igår men jag köpte en tidning jag hade bestämt mig för att inte köpa. varför var den på svarta listan? jo, namnet:
Kreativa kvinnor.
det får mig att tänka på hemmafruar som behöver känna sig duktiga och gör allt för att uppnå sinnesbilden av en duktig fru och mor. de är kvinnor först och främst men gillar andra epitet att kunna lägga till som inte förstör vad de försöker uppnå.
visserligen, den kunde ha tillägget kvinnor iochmed att det finns andra saker som heter kreativa, men det har ändå en dålig klang som verkar påpeka att män och kvinnors kreativitet ska och bör skilja sig åt.

men, en uttråkad Schmut är en trist Schmut och 29:- kändes helt överkomligt för att få lite idéer...så den slank ner i varukorgen. tyvärr så måste jag erkänna att det var nog bland det dummaste inköp jag har gjort och hädanefter ska jag gå på min magkänsla alternativt bläddra igenom tidningar innan jag köper dem.
problemet? tidningen var så stereotyp att den slog knut på sig själv:
kvinnor gillar att sy kläder, pynta hemmet och göra sina barn söta.
inte det minsta om hur man fixar cykeln, restaurerar soffan eller återanvänder prylar. nej, allt var glitter,ull och polyester från Panduro.
det värsta var deras lilla bildserie till mönster för barnkläder, som givetvis var oömma för pojkar och tussiga för flickor:


-----
är det någon som vill ha tidningen, recycling is key, så emaila snabb(as)t med adress till lisasnabelaschmutpunkt net, så postar jag.

onsdag, maj 30, 2007

själ till salu

jag tänkte precis lägga in en hyllning till Yofu, som äntligen hittat till vår lokala Kosum, när jag upptäckte att någon redan gjort det 100 gånger bättre.

om jag skulle sälja min själ så skulle det vara för Saltå kvarn, Brämhults eller Kung markatta....om någon nu är intresserad?!

(printscreen, då utan schmutifiering, av creeper)
jag kan inte låta bli att undra om inte allt antingen kommer gå smidigare nu eller om jag också blir polisanmäld?

de senaste dagarna har jag pratat med 4 stycken olika handläggare på Försäkringskassan. 50% har varit trevliga och förstående medans resterande procent varit den totala motsatsen. kan inte låta bli att undra hur det går till i Försäkingskassans fikarum - om det är lika uppdelat där?

en förklaring

när jag var gravid med Iggy kändes det ganska självklart att Iggy var barnet vi väntat på. oavsett kön eller ens genetiska defekter, så var det där vårt barn. det eller inget. om något hände så skulle vi med all säkerhet inte göra ett nytt försök, utan det var det här som räknades.
iochmed det hade jag aldrig någon tanke på fostervattensprov eller några beslut som skulle kunna tänkas fattas efter ultraljud. om Iggy visade sig ha tex Downs syndrom eller en cp-skada så var det menat från början. i magen växte Iggy och mina dagdrömmar skulle inte ändra ett dugg på någonting.

en del folk i vår närhet tyckte det var ganska förvånansvärt att vi inte meddelade allt och alla om att Iggy föddes med ett blåsljud. det handlade aldrig om att vi inte brydde oss utan att vi aldrig sett det som en självklarhet att få ett 100% friskt barn. Iggy var och är Iggy. ett blåsljud är inte relevant för de som känner henne, det är bara relevant för henne och hennes föräldrar.
jag var aldrig chockerad, rädd eller nedstämd över det, utan det var bara en del av Iggy. 6 månader senare så har hennes hjärta läkt och hon är utskriven från kardiologen. det är dock samma Iggy.

det hela låter ganska självklart, men när man läser om de utvalda embryona så inser man att det inte är så självklart.
jag skulle inte vilja screena mitt barn. vad som kommer är menat att komma. likadant skulle gälla om jag hade adopterat - jag hade inte velat välja kön, ålder eller hälsotillstånd.
jag vill inte lära mitt barn att människor är olika värda och att vissa är mer önskade än andra, och då måste jag leva som jag lär.

tydligen verkar det vara ett väldigt provokativt ställningstagande. det ses som om man kommer med pekpinnar eller att man aldrig upplevt lidande. att vissa individer borde räddas från sig själva och aldrig behöva uppleva ett lidande som tydligen är lika med att leva deras liv. men iochmed att ingen av oss har levt förut och vet hur det kan kännas att leva ett utopiskt liv, så är det en udda tanke. så som ditt liv känns, så är det ju att leva. oavsett din utgångspunkt så vet du bara om ett sätt och allt annat är dagdrömmar alternativt marddrömmar.
av det skälet skulle jag aldrig screena.

platt som en pannkaka

ska jag vara riktigt ärlig så blev jag lite skraj igår när det dundrade förbi pansarvagnar bara någon meter ifrån där barnvagnen med Iggy var fastklämd.
vi satt i en stor gul buss som kändes lite sladdrig redan innan den startat och mötte en kolonn av militärfordon på de slingriga vägarna mellan Veberöd och Sjöbo. men sedan lugnade jag sig med att '
de vet vad de gör' och 'det är bara du som är hispig för att du är hönsmamma'....och idag läste jag om den manglade bilen.

nästa gång går jag till Sjöbo och det över ängarna!

tisdag, maj 29, 2007

stackars tinky winky

jag vet inte vilket som är mest skrämmande - tanken att alla män med (hand)väska är homosexuella eller tanken att homosexuella sprider homosexualitet......eller att så många människor ägnar så mycket tid att tänka på barnfigurers sexualitet. Tinky Winkys sexualitet har ju debatterats i mer än 8 år!

fast det bästa är att Tinky Winky sågs inte som ett hot förrän någon fick för sig att det var inte en flicka utan en pojke. exakt samma karaktär men med en...ja, en annan vad?! har Teletubbies ens kön?

måndag, maj 28, 2007

ny spelning med nethaters

hittade detta via DeepEd och även om jag så gärna bara skulle vilja låta det flyga under min radar så kan jag inte göra det för det kliar så mycket:
Linda Skugge skriver i en matblogg i en föräldratidning att hon proppar sin bebis full med saltrika produkter. det första rådet man får från BVC och alla andra barnläkare är inget salt till barn under 1 år. all färdig barnmat är utan salt. tydligen var det någon annan som uppmärksammade det och emailade Linda
"Hej
Läser din blogg ofta, saknar den oerhört mkt på Expressen. Har själv en bebis på 10 mån som inte alls är lika duktig på att äta som din bebbe. När det gäller vanlig mat och bebisar har jag läst att man måste ta bort saltet, då bebisarnas små njurar inte grejar att ta hand om det innan dom fyller 1. Så fiskbullar kanske inte är en hit även om bebisarna älskar dom, dom är ju jättesalta.
Forstätt att skriva mycket och tack för alla texter hitills!
Mvh
Anna

Svar: Så länge man inte TILLFÖR salt så kan bebisar över 6 mån äta vanlig mat."
från Lindas blogg på Mama

nämen vilken idé - så länge du inte håller i saltkaret med dina händer så är det helt okej att det är salt i maten.
tyvärr Linda, ledsen att skjuta hål i din matblogg men med vanlig mat menas just vanlig mat men den ska tillagas utan salt. halvfabrikat, tex fiskbullar och ostsås, som redan innehåller salt, bör undvikas.

god natt

när någon i er närhet dör, hur tar ni då Adjö?
kan det bara göras genom att bevista en begravning, en minnesstund eller att ha en gravplats att besöka? vad använder ni isåfall gravplatsen till? är det ett ställe där personen finns närvarande eller är det bara en plats för oss som behöver ha allt utmärkt på en karta?

har ni egna ritualer eller ceremonier?
om ni missat en begravning eller att någon dött, hur gör ni då för att ta avsked? en dag till personens ära? ett dagboksinlägg? skänka en peng till välgörenhet? elelr behöver ni inte ta avsked för ni vet att det är slut, borta, finito?

jag har tänkt mycket på det där på sistone.
någon som betydde mycket för mig dog men jag visste inte om att det hände och på något vis förväntar jag mig fortfarande att träffa på honom. han finns fortfarande för mig även om han egentligen inte alls finns.
gunnar

hur hade ni gjort för att få ett avslut och för att befästa att allt som bara finns kvar är minnen?

söndag, maj 27, 2007

lite tankar

"Lillebror Felix Richardson fyller fyra år i sommar. Han bär på samma anlag. Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp - innan symtomen kommer. "
från DN
ett nytt barn ska födas fram för att rädda ett äldre barn, men vem ska rädda det nya barnet om det visar sig ha samma anlag eller något annat livshotande?

"För Helena och Fredrik Richardson är debatten abstrakt.
- Ska vuxnas etiska och religiösa föreställningar få styra över Felix liv? Vi gör allt vi kan för att rädda honom."
ännu en gång verkar man ha glömt att det handlar inte bara om ett barn utan om två. hur måste det kännas det att födas inte för att man är efterlängtad som barn utan för att någon annans liv hänger på det? jag är Messias och lever inte för mig utan bara för dig.
man föds inte för att tanken på ett nytt barn ger livet lyster, utan man föds fram för att tanken på ett nytt barn ska kunna fungera som reservdelslager.
tyvärr, jag tycker det är så cyniskt att det förslår.

edit:
tänkvärt - ett annat inlägg med totalt motsatt tankar.

lördag, maj 26, 2007

as adult as they come

på måndag sänds ett CSI avsnitt som får mig att hosta slem. vanligtvis är jag inte särskilt förtjust i CSI New York som det är, men efter att jag hörde talas om det här avsnittet och hur det lagts upp, så tappade jag all respekt.

tyvärr är siten ifråga varken en site som hyllar unga kvinnor eller en som ens respekterar dem. tro inte att bara för att det hela handlar om unga alternativ-tjejer så är det ett bra alternativ där alla respekteras oavsett hur mycket eyeliner, tatueringar och piercings de har, för så är icke fallet.
nu vet jag att det kan komma några anti-porr kommentarer här, men det är
inte det saken gäller utan att siten kör med värsta maffioso-metoderna : spärrade betalningar, hot, slavdrivarkontrakt, försäljning av bilder etc.

det har blivit lite av en american dream att vara en Suicide Girl men tyvärr så behandlas majoriteten av flickorna sämre än på någon annan site.
iochmed att majoriteten av modellerna på siten är unga amerikaner så är det sällan man hör deras historier eftersom de inte har råd att möta Suicides girls advokater i rätten utan de låter det bara glida undan. ett av undantagen var när modellen Apnea lämnade siten som hon arbetat på tillsammans med sin man, fotografen Philip aka Lithium Picnic. deras historia hörs fortfarande iochmed att de vägrar låta sig tystas.

så varför ska du bry dig? bra fråga. kanske ska du inte bry dig alls utan bara sätta en liten post-it bak i huvudet om att allt är inte vad man tror det är....eller så kan du donera lite till Philip och läsa lite mer om vad som faktiskt även handlar om en hel del svenska tjejer så att du kan tipsa granndottern eller arbetskompisens barnbarn om att t.o.m Playboy har mer respekt för sina modeller.

satt i halsen?

för lite mer än ett år sedan skrev jag om att Polarbröd har en uppstoppad ren bredvid sina varor i några affärer. tydligen är tanken att uppstoppade djur med ögon av glas oss att vilja köpa bröd. det finns säkerligen en hel armé av uppstoppade renar vars enda jobb är att få oss hungriga.

dock verkade det inte vara så många som sett renen ifråga så jag gissar att antingen är det ett skånskt fenomen eller så har de flesta handlare vägrat uppstoppade djur bredvid saker som ska stoppas i munnen.
när jag i veckan hittade en ren, livs död bredvid vegankäket i en matvaruaffär i Sjöbo, så var jag tvungen att föreviga den.

tyvärr innebar det att jag gick nära renen och studerade den noggrannare. jag förstår inte hur det här ska tänkas få någon att vilja äta Polarbröd

fredag, maj 25, 2007

jag är statistiken ni snackar om

vad som hände igår, och då menade jag inte när en 81-åring på vift försökte köpa min kärlek med ett Cloetta kexchoklad, utan Försäkringskassans blunder, fick mig verkligen under isen. inte för att det inte är tämligen komiskt utan för att försöka ha en kommunikation med Försäkringskassan är som att försöka ha en vettig dialog med tvn - den blabbar på oberoende om vad man säger.

de ringde och krävde mig återbetalning. jag är en av de där bidragsfuskarna ni läser om. liten, sniken och ond är jag. luktar illa och snor fina pengar från andra behövande!
jag är enligt Försäkringskassan skyldig dem 8000:- eftersom när jag skickade in mitt sjukintyg antog de att jag var sjukledig från föräldraledigheten och inte från att jobba. ni vet, alla mammor är alltid hemma med sina barn mest hela tiden medans papporna går till pengafabriken!
men, eftersom min man är föräldraledig så är jag sjukskriven från arbetsmarknaden. hade jag inte varit sjukskriven så hade jag fortsatt på mitt vikariat.

eftersom jag får ut mer pengar som sjukskriven från arbetsmarknaden än som föräldraledig (jag tar ut 1/8), så kan man säga att jo, jag märkte att något inte stämde och ringde dem för en sisådär 4 månader sedan.
då sades det att eftersom det varit ett uppehåll i min sjukskrivning (jag låg ju trots allt på BB i en vecka och sedan kom jul..) så räknar de mig inte som arbetssökande utan att jag skulle vara föräldraledig. alltså fick jag 80% av föräldrapenningen i sjukpenning...... och jag kände att nej, jag orkar inte bråka med dem om mer pengar månad. jag godtog deras beslut och lät det vara.

nu är ju bara saken den att jag skickat in mina sjukskrivningsintyg varje månad men tydligen har Försäkringskassan mest trott att jag skickade in dem för att jag är väldigt stolt över mitt tillstånd och månaden efter listade de mig som bara föräldraledig.
eftersom jag skickat in intyg och meddelat Försäkringskassan om strulet ett flertal gånger så borde jag få ut min sjukersättning retroaktivt. det är sammanlagt 20.000 :- jag skulle få ut när jag återbetalat mina 8000:- men när jag föreslog att de istället behåller 8000:- och på så vis betalar ut 12.000:- så gick de i taket för jag skulle minsann inte förvänta mig något för jag är en fuskare!

hade det inte varit för att jag lever under existensminimun hade jag gärna struntat i det hela, återbetalat och bett dem dra någonstans där det är attans mörkt och där det spelas Dido konstant, men att återbetala utan att de rättar till sitt misstag, det fungerar inte. jag kan inte trolla fram pengar.

dock kan jag lugnt erkänna att jag funderar på att banda alla samtal jag har med Försäkringskassan i fortsättningen!

torsdag, maj 24, 2007

vem var det som sa något om att utseendet inte är relevant?

igår blev jag flask-blondin.
idag fick jag ett samtal från Försäkringskassan om att de tror att jag myglat mig till en mindre summa pengar än vad jag egentligen är berättigad.

min första åtgärd var att sätta tillbaka lite cerise i håret.
lite ying till yangen och lite kaffe till kakan.

tisdag, maj 22, 2007

ifall du vill ha en egen

ett företag som producerar Schmutar?!

måndag, maj 21, 2007

ny karriär

skulle logga in på Myspace när jag såg följande lilla reklam och av någon anledning så började jag giggla.


när jag tänkte efter så var det solklart! den där bilden, inte får den mig att tänka på en lycklig karriär som får sin kickstart på sommaren inte, utan snarare på Bateman från American Psycho eller Sylar från Heroes!

undrar vad man kan göra karriär som?


(bild från på Bateman från IMDB. bild på Sylar från från Heroes wiki)

söndag, maj 20, 2007

man ska inte arbeta hårt

med risken för att bli kallad en näthatare måste jag ändå ifrågasätta Linda Skugges senaste utspel.
ja, varför drömma om ett yrke som kanske inte betalar bäst, där man jobbar fler timmar än man är ledig och måste ha en illers personlighet för att komma någonstans? varför slita för att få en chans som kulturarbetare när man som......ja, när är det egentligen man jobbar utan att slita? köksbranschen? visst, alla kockar bara glider fram mellan 9-5 med de fetaste lönerna och mjukaste händerna. målare? inga yrkesrisker där int'! sjuksköterskorna och alla andra inom vården, ja, de glider också fram på räkmackor alternativt smootha crocs till skillnad från kulturarbetarna!

så vad är slutsatsen á la Skugge?
man får drömma hur mycket man vill men man bör inte kämpa alltför hårt för att vinna. man ska alltid göra det så lätt för sig som möjligt.
eh....jag ser nog hellre att min dotter blir trapetsartist i Ukraina än följer Skugges linje.

lördag, maj 19, 2007

jag skulle kunna berätta om 101 olika saker jag tänkt på ....
men tyvärr har grannjävel (det ska nog vara ett TM där) stört mig varenda natt med sin usla musik ( Dido - jag trodde det var muzak?! musik gjord för hissar?) att jag inte bara glömt vad jag skulle skriva utan även vad jag heter.... och vem du är?!

vad gör du här på min blogg?!

torsdag, maj 17, 2007

ångervecka

man ska aldrig underskatta en grannes dumhet:
om jag säljer min bostadsrätt innan de hinner vräka mig så kan jag ha hur många fester som helst utan att bli vräkt!

man ska aldrig underskatta snooze-effektens inverkan på människan:
jag kan ju sova, ja, bara en sisådär 9 minuter till. det behöver jag! bara en gång ska jag snooza, bara en gång....

man ska aldrig underskatta lite bakterier som må vara små men tydligen attans kapabla att göra trubbel:
bleuh, bläh och bräää hela dagen lång.



slutsats - jag vill reklamera den här dagen.

total förvirring på repeat

varje gång jag besökt min pappa på hemmet är det en tanke som lurar i bakhuvudet på mig:
vad är det egentligen som gör en person till just den individen? vad är det som gör en man? vad är det som gör att jag är Schmut?

ibland när jag kommer dit så känner jag inte igen honom.
jag vet att det är min pappa men jag är osäker på om det är samma man. det är hans kropp som sitter i rullstolen men jag känner inte alltid igen honom. ändå är det precis samma man. några minnen har förlorats, några vanor förändrats och några nya intryck må ha lämnat sina spår men det är egentligen exakt samma man. dock inser jag inte att det är samma man förrän den pappa jag minns bubblar upp och syns till i några minuter. hur han använder språket, hur han skämtar eller gamla gester jag minns. då inser jag hur olik han egentligen är den man som jag minns.

man skulle kunna jämföra att träffa honom med att navigera ett område med en gammal karta. allt är inte exakt där det låg och det ser inte exakt likadant ut men det är exakt samma mark. ändå känner jag mig osäker. kanske är det mer som en surdeg som växt och förändrats genom åren. det bröd som bakades av surdegen för ett år sedan smakade med all säkerhet inte likadant som det som bakas i morgon men i grunden är det samma bröd trots att tiden satt sina spår.
vad är det då egentligen som gör en man? är det min mentala karta det är fel på eller har det blivit en lätt personlighetsförändring pga stroken? båda två gissningarna skulle kunna vara korrekta antaganden men jag tror aldrig jag kan veta säkert.

samtidigt kan jag komma på mig själv med att känna mig uppgiven för att han inte minns mig och mitt liv. han känner mig, han har känslorna kvar men hälften av tiden vet han inte riktigt vad som hänt när, var och hur. det gör att jag inte känner igen honom, precis som om min bild av honom är så otroligt påverkad av hur han ser mig. att ett förhållande till någon handlar inte alltid om hur den personen är utan hur två personen är tillsammans. tas några kuggar ur hjulet så blir det inte samma takt och det är takten som gör att man känner sig trygg.

ju mer jag tänker på det desto mer självisk känner jag mig. jag kan gråta över att den man jag minns har gått förlorad men vad är det egentligen jag gråter över? varför skulle det egentligen vara viktigt att han inte minns detaljerna när han minns känslorna? varför skulle det vara så viktigt för mig att kunna förutsäga hans reaktioner när det är samma man oavsett hans reaktioner?
är inte ett bröd alltid ett bröd oavsett när det bakats?

tisdag, maj 15, 2007

the never-ending story

DSC00321
nu börjar detta lätt likna en Mama-blogg, men fear not, detta är bara Schmut som än en gång meddelar att inte bara suger nya vagnar ******** utan att även denna gången så höll folk sig borta....
kanske de trodde det var Dolda kameran på gång när de såg hjulet rulla iväg?

måndag, maj 14, 2007

sticker gott på tungan

idag har jag:
  • vält med barnvagnen
  • bölat ögonen ur mig för att ingen ville hjälpa mig
  • slickat i mig krossat glas
  • försökt få Crrly att köpa Schmut-Bratz.

det sista hände först så de andra grejerna var nog fasen karma.

söndag, maj 13, 2007

jag gillar inte pekpinnar med min mat!

igår mådde jag pyton framemot kvällen men ändå ganska okej för jag visste att Voltaires nya skulle hålla mig sällskap hela natten.
idag har jag mått ganska pyton och inte har jag mått bättre av att ha bläddrat igenom Voltaires nya.

missförstå mig rätt - jag gillar recepten men jag ogillar attityden. det är alldeles för mycket 'Du är vad du äter' över boken och man serveras plattityder gång efter gång vilket efter ett tag får en att undra om författaren tror att hennes läsare är lätt hjärndöda?!

"När jag äter en ordentlig frukost ökar jag kroppens biorytm. Glada tankar och ett positivt tänkande är också viktigt för en bra dag. Tanken är en av våra starkaste och viktigaste krafter."

-----------
"För att underlätta matsmältningen bör man alltid tugga maten minst 40 gånger innan man sväljer. Vi har ju inga tänder i magen, de sitter i munnen!"

-----------

"Vår mat är en gåva från naturen som ger oss näring och kraft."


sorry, men jag får krupp på det där!
det låter mer som en kristen hemkunskapsbok än en kokbok. det förra handlar om vad man borde göra medans det senare om vad man vill göra.

i mitt tycke bör mat handla om lust.
stilla ett begär och få idéer till ett annat. livskraft inte för att du intar energi utan för att själva kombinerandet av ingredienser, ätandet och det sociala samspelet ger livskraft. du kan äta världens mest genomtänkta måltid för just din kropp, men äter du den på fel plats i mörker utan sällskap så är det inte samma sak. det handlar inte bara om vad maten gör med din kropp utan vad hela processen gör för ditt sinne.
utan känsla blir mat lika intressant som el, det är bara att plugga in och tanka över. tyvärr så gör det kvasireligösa tjaffset att Voltaires nya kokbok är lika intressant som ett eluttag.
det är attans synd för det är hennes första vegetariska kokbok som innehåller en hel del "hemligheter" lånade från vegan-köket, men just pekpinnarna får mig att vilja vrål-äta vitt socker och skölja ner det med dubbla espresso!

lördag, maj 12, 2007

foodporn

att jag levt halvt om halvt under en sten den senaste tiden är väl ingen nyhet men att stenen varit så stor och tung att jag missat att Renée Voltaire hade en ny kokbok ute, det trodde jag inte!
DSC00312.JPG
jag tror minsann jag måste beställa lite mat från henne... tamari-rostade pumpafrön, det är ju ren porr i en liten flaska!
jag vet inte riktigt men jag har en svag aning om att ingen över 18 tittar på Melodifestivalen om annat än för kitschvärdet, såvida de inte har barn för då ska det tittas för barnens skull.
betyder det att Melodifestivalen är barnprogram?

fredag, maj 11, 2007

fastnade i en bok inatt. det händer inte så ofta men när det väl händer är det så stort att jag vill berätta för alla om det, så då gör jag just det:

ska jag vara helt ärligt så tog det först ett tag innan jag förstod något (kalla mig dummer) men när jag väl kom på hur den var skriven och
borde läsas, blev jag helt frälst för språket är egentligen så självklart! det är som om någon inte skrivit ner en historia utan ett tankemönster. språket känns som ens eget.

jag blev så frälst att jag måste skriva några exempel helt tagna ur sitt sammanhang

"Det föll några kaffekorn på arbetsbänken och jag kände att jag blev varm inombords. Jag såg fram emot att få dricka kaffe."

.........................................

"När hon hade sagt det, hällde hon vattnet i en bryggtratt, ryckte på axlarna som om mitt svar hade förnärmat henne och min närvaro beredde henne en missräkning. Och glädjen försvann ur min själ och hela min förväntan blev till ingenting."

..................................

"Och därför att jag var hennes gäst ville jag att hon lämnade min landremsa och inte pratade om andra människor med mig,åtminstone inte om deras stirrande och nyfikna blickar.
Det var vad jag önskade och jag försökte tala om det för henne med det glädjelösa och sårade tonfallet. Men hon ignorerade det fullständigt, hörde inte klangen i mina ord och såg inte bönen i mina ögon."
från Flickan i skogen av Vigdís Grímsdóttir .

torsdag, maj 10, 2007

All we want from you are the kicks you've given us

Sånger från nedre botten skriver om sju låtar som förändrade hans liv och jag tror inte det finns låtar som förändrade mitt liv, men de som blev soundtrack åt mitt liv? visst! självklart!
min lista är nog en förvånansvärt poppig sådan som kretsar kring åren då jag var 12 och framåt men som nog egentligen har sin grund långt tidigare meed Elvis, Dolly Parton....och Twisted sisters.
i helt fel ordning kronologiskt men så som de kommer upp i mitt huvud:

on the way - dinosaur jr
plattan som växte och så gott som alla låtarna hade egentligen kunnat platsa.
den är så naturlig på listan att jag inte ens kan förklara varför.

pretend we're dead - L7
nog fasen det band som influerat mig mest och det började med att jag hörde Pretend we're dead på P3s musikjournalen (hette det så -91?!) med Håkan Persson.
från Bricks are heavy

once - pearl jam
jag är en av de där mysko människorna som faktiskt inte bara gillat bandet utan även gillar bandet. har varenda skiva. vem hade kunnat gissa?

hade alltid debutplattan i hörlurarna när jag tog bussen hem på kvällarna efter frivillig bild (nördpoäng) och stod ensam i beckmörkret på flygrakan utanför Sjöbo. fungerade bra som styrketår när man höll på att bli rädd för alla lastbilschaffisar och potentiella seriemördare.

rearviermirrow - pearl jam
inte bara en låt på listan utan två av det där bandet som ingen vill erkänna att de faktiskt gillat! erkänn, där blev ni allt lite paffa?!
låten är från Vs och texten var glasklar och kunde ha handlat om mitt liv.
I guess it was the beatings made me wise
but I'm not about to give thanks, or apologize

samt
I gather speed from you fucking with me
once and for all I'm far away
I hardly believe, finally the shades...are raised...
I gather speed from you fuckin' with me

motorcycle emptiness - manic street preachers
perfekt soundtrack till tonårsångest precis som MSPs alla andra låtar.
från Generation Terrrorists vilket är en av de bästa platt-titlarna någonsin.

pigwalley beach - sator
jag har för mig att denna också kom till mig via Håkan Perssons program. han gav mig mycket, den killen. första , och ett långt tag tills Hellacopters stegade in, det enda svenska rockbandet jag gillade.
från Slammer

white riot - the clash.
jag gillade aldrig Ramones (lät danssband) eller Sex Pistols (wankers) när jag var yngre men Clash gillade jag ganska tidigt för att sedan överge för tuffare (ehum) saker som exempelvis L7.
det var mer rock än utspel men samtidigt var det även musik mina äldre bröder gillade så på det viset kändes det dammigt när man blev fjortis.
inte blev det bättre av att mina bröder verkade tycka att Wilmer X var naturliga efterföljare till Clash och gav mig en konsertbiljett till att se just Wilmer X.
från the Clash.

fo faenden, lär er sålla information!

man skulle kunna tro att bloggare är sådana som tröttnat på slaskmedias drastiska vändningar eller att de kanske vill ge sin åsikt om vad som händer i världen. man skulle kunna tro att bloggare var lite medvetna om hur sensationsmedia fungerar men tyvärr, så verkar inte vara fallet.

att söka information från mer än en källa verkar inte heller vara populärt så nätbuddies, ett enkelt tips:
google.
google är er vän och kan ge er hur många källor som helst varav en hel del är lite mer trovärdiga än våra kvällstidningar vars journalister inte verkar vara alltför kunniga i engelska språket, alternativt gillar att utesluta överflödiga ord som ger historian en liten annan vändning.
precis som viskningsleken vi alla lekte när vi var små, så är chansen att påträffa sanningen större ju närmare utgångspunkten man söker sig.

när en köttätare svälter ihjäl sitt barn så blir det inte rubriker om personens diet utan om svält, och så borde även fallet vara här, men tyvärr säljer det inte några tidningar. att skriva om en fattig familj som svälter ihjäl sitt barn eftersom det inte har råd att köpa vegansk bröstmjölksersättning då bröstmjölken sinar, det ger inte heller några slaskiga rubriker, så man väljer ut några snaskiga detaljer och skriver om det.




och för er som inte vet att kloka människor faktiskt kan ta kloka beslut i sina veganska liv, så finns följande sida med lite mer info. tyvärr är det även så att vara vegan inte är alltför billigt i vårt stora land i väst, så fattigdom och vegansk livsstil går inte hand i hand, utann snarare fattigdom och snabbmat.

onsdag, maj 09, 2007

hur mycket är ett komma värt?

igår valsade jag ner på stan och lustade lite över dagböcker. klämde lite på några moleskinees och undrade om mitt klotter verkligen är värt 168+44kronor? problemet med att köpa dyra anteckningsböcker är att man känner att det måste fyllas med mer än bara trist klotter. vad som skrivs eller ritas på pappret måste ju på något vis balansera väl med värdet på materialet använt.
att bara klottra är ju inte värt något i sig.
och nej, detta har inte alls någonting att göra med att bloggare börjat tigga pengar för att de bloggar så finfint och verkligen förgyller världen med sina visa ord....men det skulle kunna ha!
personligen tycker jag att vissa kanske betalas för att hålla sig borta från internet...

---------------------------


på tal om någonting helt annat - gult och rosa är en bortglömd men attans snygg kombo.

tisdag, maj 08, 2007

jag är tillbaka till verkligheten, iallafall den som innebär att eventuell fritid kan ägnas åt väl vald syssla...som tex att blogga.

istället för att tjattra om mobbing på nätet eller illa dolda hot, så måste jag bara kommentera "Bloggvärlden reagerar med ilska på att Linda Skugge har slutat blogga." med ett jomenvisst...
inom mig gråter jag.

fredag, maj 04, 2007

Slöbloggning från soffan

Orkar inte gå 3 meter och sätta på datorn för att uppdatera. Det tar tid, energi...och något mer som jag kan tänkas ha glömt vad det är. Nackdelen med att uppdatera via nallen är att det verkar helt omöjligt att formatera texten. Det blir bara en strid ström av tecken. Knappast en stormflod men tillräckligt för att man ska tappa fotfästet. This is my flodvåg, now show me yours.

Satt och tänkte på en recension jag läste tidigare ikväll på DNs hemsida (edit: "Kapitulation. När bloggen blir roman förvandlas författaren till vän). När bloggen blir roman förvandlas författaren till vän
. Tydligen har Isobel H-K skrivit en bok (se, jag missar allt!) och recensenten (Nina Björk?!) hade svårt att vara objektiv då det var en historia hon läst när hon följt Isobels blogg. Det var inte längre en historia hon läste utan någons sanning. Det som kunde ses som fiction stod omedelbart som en verklig händelse för hon 'kände' författaren.
Den tanken säger ganska mycket om hur våra internet-aktiviteter påverkar oss - även en främling kan bli en intim vän. Det behövs inte ens en bekräftelse, ett email eller ens en smiley som bevis för att man/du/jag betytt något för någon - det är bara att inse att så är fallet. Ditt liv, dina ord och dina bilder, det är någon annans chicklit, dokusåpa eller krönika. De fastnar bredvid incidenten på Konsum, snygga tröjan på Gina och Joyce Carol Oates senaste. Ditt liv och dina tankar blir någon annans referensmaterial.

Det hela är egentligen självklart men jag har aldrig insett att jag, vi alla, ingår i ekvationen. På något sätt har jag alltid tänkt att bloggar går in genom ena örat och ut genom andra utan att något fastnar...men så är det ju knappast. Jag känner släktskap med DeepEd och Sandra trots att jag aldrig träffat dem. Deras ord på deras bloggar har fått mig att känna att vi tillhör samma tribe... Om nu jag är öppen med att jag läser, minns och har andras berättelser som referensramar, hur många tror ni egentligen läser och minns utan att någonsin låta er höra ett knyst om det?

Samma saker som gör internet så mäktigt är samtidigt det som gör det skrämmande.

mitt barn aka Skriet #2

ni som kommer på söndag, leta efter den här skylten som tecken på att ni är på rätt väg
Leta efter

konspirationsteorier

om man hade varit lite tröttare så hade man kanske kunnat hitta vissa tecken som tyder på att allt kan härledas till djävulen.
tur att jag inte är det.

Vad har horn och svans?

torsdag, maj 03, 2007

tecken på att flytet kommer tillbaka

skulle göra en enkel Häråt hittar ni Ingrids Fest -skylt till på söndag men helt plötsligt upptäcker jag att vad som började som en enkel färgglad skylt börjar bli underlaget till en tavla...
DSC00289.JPG DSC00287.JPG

onsdag, maj 02, 2007


det är inte det att jag tröttnat på att blogga eller att läsa bloggar, utan det handlar helt om det faktum att min dator är en stationär sådan medans jag inte är det minsta stationär. kalla mig Ritalisa...
att sätta sig ned vid ett visst ställe för att slöglo eller skriva av sig, det blir sällan av. jag tror inte det handlar så mycket om tidsbrist som om prioriteringar:
solen skiner, barnet skiner, livet lubbar på och det finns så många saker jag vill göra.
kanske har senare händelser påverkat mer än man kan ana för det verkar som om mörkret börjar försvinna och jag får mer och mer lust att göra saker och det utan piller. för att snacka clichéer: jag har upptäckt att livet är till för att levas. datorn finns alltid där, men allt annat snurrar förbi snabbt och jag tänker inte längre sitta och vänta på att allt ska bli bättre för jag är redan där.
min frånvaro är inte att tolkas som något negativt utan tvärtom något väldigt positivt.

jag skriver lite i min anteckningsbok eller skickar inlägg hit via mobilen. tyvärr ser mobil-inläggen ut som ren skit eftersom de bara blir en ström av ord där bara mellanslag skiljer dem åt, men det är ändå ett ganska skönt sätt att kunna finnas samtidigt som man lever.

hur gör ni andra?

tisdag, maj 01, 2007

mobilandet med mobilen

Kan man egentligen skriva dagbok i mobilen utan att det blir krystat, utan att tankarna hinner försvinna innan knapparna tryckts?

Men samtidigt, borde man inte lämna något personligt spår i sin mobil så att det mer blir en följeslagare, en confidant, än ett verktyg? Ibland tycks det konstigt att folk spiller ut allt om inget på internet och på så vis sätter ett personliga avtryck överallt men vissa av de medel vi använder förblir bara verktyg. En mobil har alla möjligheter att bli bland det mest viktiga, det mest använda, i våra liv men de förblir ofta mer opersonliga än en post-it.

Om någon skulle hitta din mobil, skulle den kunna berätta något verkligt personligt om dig för upphittaren?